I sanningens namn

För en tid sedan skrev jag att startskottet har gått, d.v.s jag har kunnat börja med att träna på bussåkning. Det startade med två turer i närheten av där jag bor, den första mellan två hållplatser som båda har promenadavstånd med hemmet och den andra resan blev med bil åt ena hållet och buss tillbaka. Det gick hur bra som helst. Jag var tvungen att öka svårighetsgraden men insåg att det skulle bli svårt att få till någon regelbunden träning utan hjälp. Jag bor ju på landet där bussarna inte går så ofta och utan hjälp så skulle ökningen av svårighetsgraden på övningarna bli för stor.

Därefter valsade jag omkring i systemet ett tag där den ena hänvisade till den andra som hänvisade till den tredje o.s.v. Tillslut löstes det med att jag kan utföra övningarna då jag går på verksamheten för psykiskt funktionshindrade. Samtidigt har jag utökat mina två pass där med ytterligare ett.

Nu har jag gjort två turer med bussen därifrån och det har verkligen gått över förväntan. Dessutom var jag själv in till apoteket i söndags medan G satt kvar i bilen en bit bort. Min ångest har varit minimal och jag känner mig lite häpen. Så här lätt ska det väl inte vara? Det är ju inte första gången jag försökt komma tillbaka och tidigare har jag fått kämpa en hel del. Var är den stora ångesten nu? Kan det vara så att det faktiskt är Holosyncen som dämpat min ångest? Jag är benägen att tro det.

Jag tror banne mig att jag åker med bussen ända till centrum nästa gång. 

Tidigare bloggpost om Holosync.

Andra bloggar om: ångest, panikångest, ångestsyndrom, meditation

Jag var till husläkaren idag. Det fanns flera anledningar till att jag gick dit och en av dem var att jag vill ha hjälp med min blod- och sprutfobi. Jag är nämligen så pass fobisk att jag skulle behöva sövning bara för ett enkelt blodprov. Grejen är ju den att förr eller senare så kommer jag att hamna inför det faktum att prov behöver tas.

Jag har pratat med min psykdoktor om det, men de har inga resurser för sådan fobiträning. Hon skulle visst höra sig för om möjligheten fanns men jag har inte hört något och jag ska väl inte hoppas på för mycket.

Husläkaren sa tyvärr samma sak. De kunde inte hjälpa till med sådant.

Hmm… De som är fobiska för tandläkarbesök kan ju få både sövning och fobiträning på speciella kliniker men det verkar vara svårt att få hjälp om man "bara" har blodfobi.

Jag har uppenbarligen "skaffat" mig "fel" fobi.

Jag är i alla fall väldigt glad över att jag vågade gå in till vårdcentralen helt själv, stå i kö och sedan vänta tills jag fick komma in. Jippiii, seger för mig! (G körde dit mig men vägrade gå in då han fortfarande minns hur hans husläkare missade hans hjärtsvikt och riskerade hans liv. Dessutom är hans fot fortfarande inte opererad trots att han sökte vård för det för två år sedan och nu går det inte att operera p.g.a de mediciner han äter. )

Ett Hjärta Rött citerar i sitt inlägg Får vissa människor inte finnas, en kvinna som inte ens är berättigad till försörjningsstöd/socialbidrag då de säger att man måste vara aktivt arbetssökande. Hon har kroniskt trötthetssyndrom och är elöverkänslig. FK har gett avslag på sjukskrivning.

Jag blir förbannad när jag läser sånt här, men här kommer mina förslag på vad man kan göra i ett sådant här läge:

För det första skulle jag överklaga FKs beslut. Jag skulle se till att få ett sjukintyg av läkare där det står noggrant hur sjukdomen påverkar arbetsförmågan. Jag skulle också hänvisa till länsrättsdomen "Dom LR Gävleborg 090218 mål nr 1904-08" som Resursbloggen upplyser om. Kan man sedan toppa det hela med färska forskningsrapporter om sjukdomen så kan det nog vara ett plus.

Därefter skulle jag begära ett intyg från AF där de skriver att man inte står till arbetsmarknadens förfogande. De kommer de att göra då man är så pass sjuk.

Därefter skulle jag åter styra kosan mot Soc, med alla intyg och beslut från FK, AF och läkare. Jag skulle påminna dem om socialtjänstlagen, framförallt:

"2 § 2 kap. Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver"

och

"1 § 4 kap. Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.

Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv."

Om ovanstående blir för mycket att hantera, vilket det säkert kan bli då man är sjuk, så skulle jag också ta kontakt med Personligt Ombud. Tyvärr finns inte PO i alla kommuner så man får lov att ha lite tur där.

Man kan också ta kontakt med Fris, försäkringstagarnas rätt i samhället. De har säkert också bra tips och erfarenhet av sånt här.

Det här var mina tips hur man skulle kunna gå till väga. Kommentera gärna om du har fler tips. Kommentera gärna annars också.

Tillägg 16/3: Så vitt jag vet behövs ingen psykiatrisk diagnos för att få ett personligt ombud. Det ska räcka med att man inte kan/orkar föra sin talan och hantera myndigheter.

Tillägg 21/3: Det kan uppstå lite funderingar när man går till P-Os hemsida och det står att det är för personer med psykiska funktionshinder. Om ens primära problem är fysiskt så kanske man tänker att det gäller inte mig, men många fysiska sjukdomar kan sätta spår i psyket och man fungerar sämre än om man varit frisk. Då har man kanske ingen psykiatrisk diagnos, men den psykiska funktionen är nedsatt. Psykiskt funktionshindrad med andra ord - inte psykiskt sjuk.

Ytterligare en bra resurs att ha är HSOs folder om hur ett läkarintyg ska vara skrivet och hur man gör för att överklaga FKs beslut. Foldern går att ladda ner på Resursbloggen.

 Intressant.se

Nu är jag på gång. Jag har äntligen börjat på verksamheten för psykiskt funktionshindrade och det känns bra. Riktigt bra faktiskt. Jag har också börjat planera för hur jag ska gå vidare och en sådan viktig bit är att börja lära mig att åka buss igen. Ni som inte har mitt problem tycker väl det är en skitsak men för mig är det inte det.

Den här månaden räknade jag ut att det skulle bli ett par hundra kronor i överskott så idag när jag var på verksamheten så gick jag till den närbelägna icabutiken och köpte mig en förköpsremsa. Trots att jag inte varit där och handlat på mycket länge så gick det faktiskt riktigt bra att gå dit själv. Imorgon gör jag min första tur med bussen. Det blir bara en kort sträcka, men jag får börja så.

Andra bloggar om: ångest, panikångest, rehabilitering

Dn skriver idag om hur en halvtidssjukskriven man tvingas till heltid. Jag är inte förvånad. I det fallet har mannen en fotskada. Det framgår inte i artikeln exakt vilka arbetsuppgifter mannen har mer än att de är anpassade till honom. Jag kan inte heller bedöma hur pass ont han har och hur det påverkar hela hans funktionsförmåga. Jag antar att FK anser att ett stillasittande arbete skulle passa.

Det skulle då innebära att han får säga upp sig, med allt vad det innebär, t.ex. att inte hitta ett jobb, att kanske att behöva sälja huset och gå till soc.

Det känns tragiskt. Då skulle ytterligare en slås ut med ingen eller mycket liten chans att komma tillbaka. Mitt råd till honom blir att klamra sig fast vid sitt halvtidsjobb för jag hoppas och tror att den inkomsten är mer än socialens existensminimum. Av två onda ting får man ta det minst onda.

Det finns ju de som sitter i en ännu värre sits men det är ändå en jäkla sits han hamnat i. Jag förstår det till fullo eftersom jag upplever samma sak själv då G kämpar på med sitt halvtidsjobb varje dag. Han har ju också problem med en fot. Ett glapp på ca 1 cm i stortåleden gör jävligt ont men det går inte att operera, åtminstone inte nu, då medicinen som måste användas vid operationen skulle krocka med hans hjärtmedicin. Han har heller inte någon möjlighet att sitta på jobbet. Några gånger har han fått sjukskriva sig ett par dagar för att värken blivit för svår. Han säger ibland att han inte vet hur länge han ska orka. Det känns oerhört tungt att höra. Biverkningarna från de mediciner han äter gör också att han inte mår bra. Det blir heller inte bättre av att han avskyr sitt jobb och hela verksamheten där, då den går helt stick i stäv med hans ideologi.

Sjukdomar, vårdkarusell, avslag från FK då han var dödssjuk, arbetslöshet, ekonomisk katastrof m.m. har satt sina spår i honom och han nappar inte på någon av mina förslag på hur han skulle kunna börja må bättre. Han säger inte att han ratar mina förslag, åtminstone inte alla, men i praktiken så händer inget konkret. Det enda han tycks fundera på är att göra bygga klart det här huset så att han kan sälja det och dra från skiten. I andra delar av landet är husen mycket billigare och han skulle kunna leva på vinsten fram till pensionen. Ibland påstår han att det inte är så, men jag vet inte riktigt vad jag ska tro när jag får lite olika bud. Jag begriper inte heller hur han skulle kunna göra klart det här inom rimlig tid eftersom det kostar pengar och vi nätt och jämt går runt varje månad.

Det här är ingen kul sits och jag känner mig ganska förtvivlad över att G mår så dåligt. Samtidigt ska jag försöka hålla modet uppe och försöka bli frisk själv. Jag gör vad jag kan men det går långsamt. Snart ska jag åter börja på ett ställe som ger sysselsättning till psykiskt funktionshindade. Jag blev ju tvungen att sluta där förut då jag inte hade råd med färdtjänstresorna dit. Nu har det visst ändrats så att turbundna resor inte kostar något längre.

Jag ska dessutom utredas angående om jag har epilepsi eller om det kan finnas någon annan orsak till varför jag svimmade för drygt två månader sedan. Jag går också och väntar på att jag ska få råd med ett förköpshäfte så att jag kan börja övningsåka med bussen. Den här månaden gick vi back och fick skjuta på räkningar och nästa månad får vi försöka komma ikapp. 

Ja, det blev egentligen lite off topic här på slutet men skrivklådan satte fart. Slutsatsen är ändå att svårigheter med ekonomin sannerligen inte gynnar tillfrisknande, varken fysisk eller psykisk. Risken är istället att man mår ännu sämre och har det ännu svårare att komma tillbaka. Det är faktiskt helt tvärt emot vad regeringsfolket tycks tro.

Jag måste börja med att erkänna att jag har noll koll på vad som gäller med det här med sjukhusbesök på arbetstid. Jag har sökt på nätet för att försöka få svar på mina funderingar, men jag har inte lyckats hitta något, så jag slänger ut frågan här. Det kanske finns någon klok och kunnig person som hittar hit och kan svara.

G måste gå till sjukhuset ganska ofta för provtagningar, undersökningar och läkarbesök. Det kan bli flera gånger per månad. Samtidigt har han ett jobb att sköta, men de här sjukhusbesöken infaller oftast under arbetstid. Hur blir det då med lönen? Blir det avdrag för den tiden som han är frånvarande, eller måste arbetsgivaren betala full lön ändå? Det sistnämnda tycker jag inte låter rätt, men vem betalar då för inkomstbortfall p.g.a. sjukhusbesök?? Eller är det så att man bara får acceptera inkomstförlusten?

Ibland blir man omskakad och det blev jag idag när jag tittade in på Alter Egos blogg. Jag har inte varit där på länge sedan min rss-läsare började krångla men hennes blogg är en av de första bloggarna jag uppmärksammade när jag började läsa bloggar. Nu har hon fått cancer. Det känns som ett slag i ansiktet. Vi känner inte varandra personligen men jag blir berörd ändå. Jag kan bara hoppas och be att hon tar sig igenom precis som några andra jag mött har gjort.

Det som gör mig förbannad är att hon blivit ignorerad av sjukvården alltför länge. Ju tidigare en cancer upptäcks, desto bättre chans har man, men med stressade och avtrubbade läkare lär hon inte vara varken den första eller den sista svårt sjuka personen som avfärdas. Ett exempel finns faktiskt här hemma. När G led svårt av sin hjärtsvikt, fick han diagnosen depression. Vi trodde på det. Någonstans fanns nog en aning om att det inte stämde, men som drabbad är det så lätt att förneka det. Efteråt har jag förstått att hjärtsvikt och depression kan ha en del likartade symptom, men en koll av puls och blodtryck hade avslöjat skillnaden. Då tyckte vi att läkaren verkade lyssnande och förstående, men det var bara en fasad. Som läkare borde han ha reagerat på att G knappt orkade gå över torget i centrum (+ alla de andra symptomen som h*n fick skriflig information om).

Nu hade G tur. Hans sjukdom upptäcktes i sista stund och hjärtat har återhämtat sig mycket bra.

Man kan undra hur många det är som far illa av att läkare inte har tid för sina patienter eller ignorerar dem och hur många det är som mister livet p.g.a. att vårdapparaten inte fungerar. Och mitt i alltihop skriker folk om att "det ska löna sig att arbeta". Ärligt talat så gör det mig kräkfärdig. Det finns en hel del att säga om detta men för närvarande avstår jag. 

Mina tankar går till Alter Ego och hennes familj. Det finns inget jag kan göra för att hjälpa till, mer än att hoppas på att hon orkar och kan kämpa sig igenom.

I förrgår hade jag en träff med min läkare. Jag fick skjuts till mottagningen av PO eftersom G var på jobbet, men han skulle komma dit senare och möta upp mig. Jag betalade min avgift i receptionen och sen var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Sen dök G upp. Sen blev det mera vänta. Plötsligt insåg jag att jag väntat i en halvtimme efter utsatt tid. Hur sjutton gick det till?? Hade det här hänt för ett år sedan så hade jag oroligt steppat omkring i väntrummet och ideligen tittat på klockan. Jag hade definitivt inte väntat så länge med att säga till i receptionen. Nu försvann en halvtimme nästan obemärkt förbi. Nej, helt avslappnad var jag förstås inte, men jag blev riktigt förvånad över hur bra det gick.

Det visade sig att läkarn trott att det var fredag och att hon inte hade fler patienter för dagen. Haha, så kan det gå.

Det är faktiskt ett helt år sedan jag träffade min läkare senast. Under den tiden har jag inte fått någon typ av behandling, utan jag har bara ätit medicinen som jag började med för nästan ett och ett halvt år sedan. Jo, jag har ju mediterat med holosync också. Det har varit mitt eget initiativ och jag har bekostat det själv.

Vid vårt möte noterade läkaren att jag inte verkade vara lika orolig som jag var för ett år sedan. Då satt jag och skruvade mig i stolen och ville helst bara springa därifrån. Nu tyckte läkaren att vi skulle prova att sänka min medicindos. Vi får väl se hur det går.

Efter läkarbesöket skulle vi lämna in lite papper till soc igen (men det slipper vi snart). Sockontoret ligger vägg i vägg med psykmottagningen men vi kom inte på det där med papprena förrän vi kommit ut till bilen. Jag tog papprena och gick tillbaka dit själv. Upp till fjärde våningen! G satt kvar i bilen. Även det här gick förvånansvärt bra. Undrar om jag kanske håller på att bli normal?? Hm, det är nog en bra bit kvar, men det här pekar åt rätt håll.

När man surfar runt på olika bloggar så hittar man folk som tycker den nya sjukförsäkringslagen som planeras att träda i kraft i sommar är bra. Det tycker jag tyder på både naivitet och okunskap. Om man tror att det bara är att gå till doktorn när man blir sjuk, få behandling och bli frisk, så är man naiv. Tror man sen att läkning kan stressas fram och vårdköer trollas bort med tidsgränser, så är man okunnig. Tidsgränserna kommer tvärtom att försvåra tillfrisknandet för många. Det kommer också att slå hårt mot personer som drabbas av flera sjukdomar på rad.

Kanske är det så att dessa personer som tycker lagen är bra inte inser konsekvenserna förrän de själva drabbas av t.ex. diskbråck men inte får rätt diagnos förrän flera år senare. 

Den tidsbegränsade sjukersättningen kommer också att tas bort, så personer som har detta idag kommer att hänvisas till a-kassan eller mer troligt: socialen. Frågan är vem som kommer att vilja anställa dessa personer. Hur många av dessa kommer att kunna utföra något arbete över huvudtaget? Vore det inte bättre att satsa på att rehabilitera dessa människor först istället för att börja med att dra åt tumskruvarna? Många, inklusive mig själv, har inte fått den rehabilitering som skulle behövas.

Hur kan det vara bra att sjuka människor ska kunna bli utförsäkrade och tvingas gå till socialen?? Jag begriper det inte. Hur ska kommunerna klara av de ökade kostnaderna utan att dra in på andra verksamheter?

De så kallade resursjobben då? Ja, vad sjutton är det? Det är det ingen som vet för det har inte ens börjat utredas än!! Den osynliga patienten hade hört på radio att de kanske kan starta tidigast om 1½ år.

Eftersom ingen vet vad resursjobb kommer att innebära ger det mycket utrymme för spekulation. Hur mycket får man betalt t.ex.? Blir det slavkontrakt som inte kan sägas upp? Jobb utan rättigheter eller valmöjligheter?

(För den som tror att läkaren alltid bestämmer om du ska vara sjukskriven eller inte; GLÖM det. Läkare kan sjukskriva men det är försäkringskassan som betalar ut sjukpenningen. Om deras regler säger att du inte får något, så blir det heller inget, oavsett om man ligger på sjukhus eller inte.)

En bra sammanställning över ställen där man kan protestera mot den nya lagen finns hos den osynliga patienten.  

Läs också vad Inger Efraimsson tycker om lagen.

Idag hittade jag en artikel i tidningen från LO som beskriver ett fall som i många avseenden påminner om det som G råkat ut för. Uppenbarligen är han inte ensam, men det är nog långt ifrån alla fall som det skrivs om i media.

G är fortfarande kvar på sjukhuset. Husläkaren sa att han skulle ligga inne 2-3 dagar. Det har gått 3 dagar nu, men han vet fortfarande inte när han får komma därifrån. Han har i alla fall blivit av med utrustningen som varit kopplad till hans kropp för att de hela tiden skulle kunna se hans hälsotillstånd på datorn. Jag tycker att han låter lite piggare på rösten nu när vi talar med varann via telefon. Hans ben har blivit smalare och han har lättat ca 6-7 kg i vikt. Det har verkligen varit några intensiva dygn för honom med många tester, röntgen av både det ena och det andra, mycket medicinering och gud vet vad.