I sanningens namn

När man surfar runt på olika bloggar så hittar man folk som tycker den nya sjukförsäkringslagen som planeras att träda i kraft i sommar är bra. Det tycker jag tyder på både naivitet och okunskap. Om man tror att det bara är att gå till doktorn när man blir sjuk, få behandling och bli frisk, så är man naiv. Tror man sen att läkning kan stressas fram och vårdköer trollas bort med tidsgränser, så är man okunnig. Tidsgränserna kommer tvärtom att försvåra tillfrisknandet för många. Det kommer också att slå hårt mot personer som drabbas av flera sjukdomar på rad.

Kanske är det så att dessa personer som tycker lagen är bra inte inser konsekvenserna förrän de själva drabbas av t.ex. diskbråck men inte får rätt diagnos förrän flera år senare. 

Den tidsbegränsade sjukersättningen kommer också att tas bort, så personer som har detta idag kommer att hänvisas till a-kassan eller mer troligt: socialen. Frågan är vem som kommer att vilja anställa dessa personer. Hur många av dessa kommer att kunna utföra något arbete över huvudtaget? Vore det inte bättre att satsa på att rehabilitera dessa människor först istället för att börja med att dra åt tumskruvarna? Många, inklusive mig själv, har inte fått den rehabilitering som skulle behövas.

Hur kan det vara bra att sjuka människor ska kunna bli utförsäkrade och tvingas gå till socialen?? Jag begriper det inte. Hur ska kommunerna klara av de ökade kostnaderna utan att dra in på andra verksamheter?

De så kallade resursjobben då? Ja, vad sjutton är det? Det är det ingen som vet för det har inte ens börjat utredas än!! Den osynliga patienten hade hört på radio att de kanske kan starta tidigast om 1½ år.

Eftersom ingen vet vad resursjobb kommer att innebära ger det mycket utrymme för spekulation. Hur mycket får man betalt t.ex.? Blir det slavkontrakt som inte kan sägas upp? Jobb utan rättigheter eller valmöjligheter?

(För den som tror att läkaren alltid bestämmer om du ska vara sjukskriven eller inte; GLÖM det. Läkare kan sjukskriva men det är försäkringskassan som betalar ut sjukpenningen. Om deras regler säger att du inte får något, så blir det heller inget, oavsett om man ligger på sjukhus eller inte.)

En bra sammanställning över ställen där man kan protestera mot den nya lagen finns hos den osynliga patienten.  

Läs också vad Inger Efraimsson tycker om lagen.

Idag hittade jag en artikel i tidningen från LO som beskriver ett fall som i många avseenden påminner om det som G råkat ut för. Uppenbarligen är han inte ensam, men det är nog långt ifrån alla fall som det skrivs om i media.

G är fortfarande kvar på sjukhuset. Husläkaren sa att han skulle ligga inne 2-3 dagar. Det har gått 3 dagar nu, men han vet fortfarande inte när han får komma därifrån. Han har i alla fall blivit av med utrustningen som varit kopplad till hans kropp för att de hela tiden skulle kunna se hans hälsotillstånd på datorn. Jag tycker att han låter lite piggare på rösten nu när vi talar med varann via telefon. Hans ben har blivit smalare och han har lättat ca 6-7 kg i vikt. Det har verkligen varit några intensiva dygn för honom med många tester, röntgen av både det ena och det andra, mycket medicinering och gud vet vad.

G var på återbesök hos husläkaren i morse. Läkaren tyckte att medicinen G fick i fredags inte hade haft tillräcklig effekt. Provsvaren var inte heller så bra. Därför beslutade han att G skulle läggas in på sjukhus i 2-3 dagar.

Usch, jag tycker så synd om honom. Jag saknar honom mycket.  Jag vill ha hem min gubbe.

Det var verkligen i grevens tid som G kom till läkaren igår. Hade han gått ett tag till i sitt tillstånd hade han med all sannolikhet fått en hjärtinfarkt. Hans puls låg på 140! Alltså dubbelt så mycket som det borde ha gjort. Han undersöktes och det togs EKG men tyvärr hade provtagningen stängt så han ska dit igen på måndag. Den strejkande handen var dock bara en nerv i kläm och inget allvarligt.

När han kom hem var han helt slutkörd och rädd, på gränsen till panikslagen faktiskt. Han hade tre olika mediciner med sig. Han som normalt sett inte vill ta några mediciner slängde i sig ett par piller direkt.

Medicinen hade effekt nästan direkt och han blev lugnare. Idag har svullnaden i hans ben börjat gå ner och när vi var och handlade lite mat noterade han att det kändes lite lättare att gå. Skönt att det verkar gå åt rätt håll.

Det är faktiskt inte ett dugg konstigt att han har fått hjärtproblem nu. Stress är en faktor som är känd för att skapa sådana här problem och den här vintern har det varit extremt mycket av den varan. Mycket av den stressen kan vi "tacka" arbetsförmedlingen och försäkringskassan för. Mer info här.

Uppenbart är att det är fullt möjigt att redan idag är fullt möjligt att hamna mellan stolarna och ännu värre blir det om regeringen klubbar igenom sitt nya sjukförsäkringsförslag. Jag kan svära på att det nya sjukförsäkringsförslaget kommer att leda till mera sjukdomar (hjärtinfarkter, depressiner, självmord m.m.) hos folket men de har nog aldrig regeringsfolket fattat. 

Läs mer om den nya sjuka sjukförsäkringen och protestera mot eländet i påskupproret. Det är bråttom nu!

Idag hade G tid hos ortopeden för bedömning inför operation av hans tåledsartros. Väl där kunde ortopeden direkt konstatera att artrosen inte var Gs största problem just nu. Hon såg att han hade andra värre problem som måste åtgärdas innan operation kan bli aktuell.

Hans fötter och ben har varit svullna en dryg månad nu och vi har trott att det varit inflammation p.g.a. artosen. Det var det inte. Det var vattenödem som troligen beror på hjärtsvikt. Det kan också finnas andra problem med i bilden. Hans muntorrhet som han dragits med i flera månader är troligen också symptom på hjärtsvikt. Vi trodde muntorrheten var stressrelaterad.

Är det hjärtsvikt så kan det också förklara den enorma trötthet och orkeslöshet han har. Han kan ju utan vidare sitta upp vid matbordet och somna. Vi har trott att det berott på sömnbrist och brist på kondition eftersom han p.g.a. värken inte rört på sig särskilt mycket de senaste månaderna.

I förrgår kväll hände också nånting mycket obehagligt. G somnade på kökssoffan och när han vaknade hade funktionen i hans vänstra hand försvunnit nästan helt. Han kunde nätt och jämnt greppa med fingrarna och det gick inte att räta ut handleden som var slapp och liksom bedövad. Jag ville ringa sjukvårdsupplysningen men det ville G absolut inte. Så småningom somnade han och jag gjorde likadant. På morgonen verkade fingrarna fungera en gnutta bättre. Jag fick fortfarande inte ringa sjukvårdsupplysningen men när jag gick morgonrundan med hunden gick jag till en granne och ringde i alla fall. De sa att han absolut skulle åka in och kolla upp det. Det kunde t.ex. vara en propp.

Jag lyckades inte övertala G att åka in men vid lunchtid ringde han ändå sin husläkare. Enligt läkaren var det sannolikt en nerv som kommit i kläm och blivit bedövad. Det skulle släppa av sig själv inom en vecka.

Nu vet vi tyvärr inte längre om det är så enkelt. Ortopeden som han träffade i morse sa att det kanske inte var en nerv i kläm.

Ortopeden sa att G omedelbart skulle kontakta sin husläkare för att bli utredd och få den vård han behöver. Det gjorde G också direkt när han kom hem. Plötsligt blev han högprioriterad och fick en tid redan samma dag.

Så just nu medan jag sitter och skriver det här är G hos läkaren och jag vet inte resultatet än.

Man undrar ju hur mycket problem man orkar ta. Jag har i alla fall tagit kontakt med Personligt Ombud för några veckor sedan och hoppas att de kan hjälpa till med att reda upp saker och ting. Det här känns lite för tungrott på egen hand.

Det var nära att vår internetuppkoppling blev avstängd för några dagar sedan men det är betalt nu. Jag har fått sälja en del av mina saker som jag helst velat behålla, men det var tvunget.

Jag undrar också om Försäkringskassan medvetet slänger viktiga papper som man skickar till dem. Nu har det nämligen hänt två gånger att papper vi skickat till dem inte kommit fram. Förra gången var det yttrandet som man kunde komma in med innan de tog beslut om 0-klassning av Gs SGI. Nu är det överklagandet som kommit bort trots att det var adresserat direkt till handläggaren som skötte ärendet. Suck…

Man får ändå vara glad över våren är på gång och solen skiner. Sen får man ju också vara glad över att G får en rätt schysst skatteåterbäring vid midsommar. Det är förvisso tre månader dit men ändå…

Nog babblat för idag.

Försäkringskassan nollade Gs sjukpenning-grundande inkomst (SGI). I brevet hävdade handläggaren att han inte inkommit med något yttrande angående det, men det är fel. Han skickade faktiskt in ett brev till dem som förklarade läget men det verkar som om det försvunnit någonstans på vägen.

Nollningen betyder att han varken har rätt till sjukpenning eller högriskskydd och anledningen till det hela är att han blev utslängd från arbetsförmedlingen av en inkompetent handläggare som egentligen borde sitta på samhall och montera ihop legobitar. 

G ringde till handläggaren på FK och var ganska upprörd. Jag tyckte det var skönt att han hittade sin ilska och sa vad han tyckte (utan att vara oförskämd). Handläggaren verkade förstå och tyckte att det var en eländig sits han hamnat i, men om han kunde komma in med ett läkarintyg för den missade månaden i somras så kunde det nog ordna sig ändå.

Vad ska man tro?? Är det en sjukskrivning i efterhand hon vill att läkaren ska skapa eller vad är vitsen med läkarintyget? Det här blir bara virrigare och virrigare. Jag hade velat höra själv vad hon sa.

Man kan bara sucka resignerat. Jag tror att det blir varken hackat eller malet av det här.

Nu har han i alla fall fått en tid hos ortopeden för bedömning av operation. Han har också fått fylla i den sedvanliga blanketten om sitt hälsotillstånd som han ska lämna in där. Sen återstår det att se när operationen kan bli av.

Enligt Gs läkare så är sjukskrivningstiden efter en sådan operation två månader (till 100%), men eftersom jag inte tror att han får tillbaka sitt SGI så blir det ingen sjukpenning då heller. Och utan högriskskydd lär han väl inte hitta något jobb innan dess (för han försöker ju fortfarande hitta ett halvtidsjobb, trots att passande jobb lyser med sin frånvaro.) Det här är verkligen vad jag kallar för utanförskap. Jag undrar verkligen hur regeringen har tänkt att bekämpa ett sånt här utanförskap. Hur ska människor hindras att falla mellan myndigheters stolar? Det är banne mig inte kul att vara så här fattig och att dessutom inte kunna göra något åt det, hur gärna man än vill.

(Om du tycker att jag låter som en sur gnällkärring här så beror det på att jag är det också. Åtminstone idag.)

I dagens DN står att regeringen idag har presenterat en nollvision för självmord. Jag begriper inte hur det går ihop med neddragningen av 30 miljoner från psykiatrin. Det låter som dubbelmoral och lögn, tycker jag. Psykvården har ju inte fungerat på många år och neddragningen kommer inte att göra det bättre. När man sen läser om hur hur Försäkringskassan kan behandla sjuka , så tvivlar jag än mer på regeringens nollvision. Hur många är det som inte orkar ta striden när de blir nekade sjukpenning? Hur många av dem är det som hamnar i självmordsstatistiken? Det har jag tyvärr inte svaret på men jag skulle vilja veta det.

Andra bloggar om: försäkringskassan, självmord, regeringen, nollvision, dubbelmoral, lögn

Så kom då det där brevet från försäkringskassan. De överväger att nolla Gs SGI. Då kommer hans rätt till sjukpenning dras in. Anledningen till att de vill nollklassa honom är för att han inte varit anmäld på arbetsförmedlingen under hela perioden från det han slutade sitt jobb. Men det var faktiskt inte hans val. Det var en handläggare på arbetsförmedlingen som slängde ut honom därifrån bara för att hon tyckte han skulle vara sjukskriven. Blah… Det var då han träffade den oförskämda läkaren. Någon sjukskrivning var det inte tal om. G hade ju bara svårt att gå. Han var väl inte heller tillräckligt deprimerad, fast det brydde sig den läkaren inte ens om att ta reda på fast G sa att han mådde dåligt psykiskt också. Istället tyckte läkaren att G skulle ta vilket jobb som helst även om det låg 50 mil härifrån. (Fundera en stund på vad det skulle innebära i praktiken.)

Åter till brevet från försäkringskassan. G har rätt att komma med synpunkter innan de fattar sitt beslut. Skojar de eller? Visst, vi kan skicka in en förklaring till varför det finns en lucka och dessutom skicka med bevis från arbetsförmedlingen, men ärligt talat, jag tror inte att det har någon betydelse. Jag tror att de kommer att nolla honom.

Det är banne mig skandal att en person som bevisligen är sjuk och av läkare anses oförmögen till att söka jobb/arbeta heltid inte ska få någon sjukpenning. Vad är det för bananrepublik vi bor i?

G besökte läkaren igår igen. Eftersom han har haft mycket svårt för att berätta om och beskriva alla de symtom han har, så skrev jag ett ganska långt brev till hans läkare, som G tog med sig och gav läkaren.

Nu äntligen fick läkaren klart för sig hur illa däran G är. Han sjukskrev G på direkten och skulle skicka papper direkt till försäkringskassan.

När G kom hem var han mycket trött men klart lättad över att allt äntligen kommit fram. Han har försökt hålla masken alltför länge. Han har ju alltid jobbat och gjort rätt för sig. Han är van vid att alltid klara sig själv, men nu har den stora starka karln "bränt ut sig i bägge ändarna".

Sen kom gråten. Gråten av lättnad. Läkaren hade lyssnat på honom och förstått honom. G sa att "han är så mänsklig" och så grät han över att jag varit så snäll också. (Jag sa inget, men tänkte på allt elakt jag sagt och kände mig inte ett dugg snäll.)

Det var första steget mot en drägligare tillvaro. Nu har vi en annan skärseld att gå igenom: Försäkringskassan. Tänkt om de anser att han inte har någon SGI längre eller att han kommer att vara frisk och kry inom ett år. Då blir det inget därifrån.

Igår när G kom hem efter att ha varit iväg några timmar för att uträtta ärenden, var han så slut en människa bara kan bli. Han famlade iväg till medicinskåpet, tog en påse samarin och vinglade sedan till. Det såg ut som om han skulle svimma och ramla omkull. Han lyckades hålla sig kvar på benen, stapplade fram till diskbänken och lyckades med skakiga händer göra i ordning sin samarin. Sedan stod han där och höll i diskbänken, svag och skakig. Ögonen var mörka och blanka av ångest, rädsla, utmattning, hopplöshet och förtvivlan. När jag bad honom att sätta sig ner fräste han bara ifrån.

Jag bara undrar hur länge ska det här hålla. När kollapsar han totalt? Hur länge ska jag orka? Jag har inte orkat gå till verksamheten för psykiskt funktionshindrade på två veckor som jag annars går på. Jag är också yrslig och skakig ibland. Jag ringer som en blådåre till läkare, försäkringskassan och andra ställen. Jag har skrivit ett långt brev till Gs läkare som tar upp hela hans problematik och vilka intyg han behöver, för han klarar inte av det själv. Skrivarn är trasig och jag har inte kunnat skriva ut viktiga dokument som ska skickas till både höger och vänster. Hur ska jag lösa det?

Jag har hjälpt G att söka både sjukpenning och sjukersättning. Man kan göra så. Först tittar FSK om man är berättigad till sjukpenning. Om man inte är det kollar de om man kan få sjukersättning. Tyvärr befarar jag att G kommer att falla mellan stolarna. Jag tror att det är fullt möjligt att han kan få avslag på sjukpenningen eftersom han blev utslängd från arbetsförmedlingen i somras. Att han blev kickad från arbetsförmedlingen kan nämligen innebära att han förlorat sitt SGI (sjukpenninggrundande inkomst). Jag befarar också att han kan få avslag på sjukersättningen eftersom FSK kan anse att han nog bör vara frisk och kry inom ett år. Det som gör det extra surt är att det är 4 månaders handläggningstid på sjukersättningen. Blir det avslag har han förlorat 4 månaders inkomst.

Det som då återstår är att ställa sig som arbetssökande på heltid trots att han faktiskt inte klarar av ett heltidsjobb. Jo, det är emot reglerna att inte kunna ta ett arbete på heltid om man står som arbetssökande på heltid, men vad ska man annars göra? Vi håller på att gå under… Socialbidragsnormen täcker inte våra faktiska kostnader trots att vi har skurit ned på allt som går att skära ner på. Nästan i alla fall. G har inte sålt bilen än för utan den får vi det väldigt svårt med en massa saker, men på vilket sätt orkar jag inte förklara just nu.