I sanningens namn

Jag var till husläkaren idag. Det fanns flera anledningar till att jag gick dit och en av dem var att jag vill ha hjälp med min blod- och sprutfobi. Jag är nämligen så pass fobisk att jag skulle behöva sövning bara för ett enkelt blodprov. Grejen är ju den att förr eller senare så kommer jag att hamna inför det faktum att prov behöver tas.

Jag har pratat med min psykdoktor om det, men de har inga resurser för sådan fobiträning. Hon skulle visst höra sig för om möjligheten fanns men jag har inte hört något och jag ska väl inte hoppas på för mycket.

Husläkaren sa tyvärr samma sak. De kunde inte hjälpa till med sådant.

Hmm… De som är fobiska för tandläkarbesök kan ju få både sövning och fobiträning på speciella kliniker men det verkar vara svårt att få hjälp om man "bara" har blodfobi.

Jag har uppenbarligen "skaffat" mig "fel" fobi.

Jag är i alla fall väldigt glad över att jag vågade gå in till vårdcentralen helt själv, stå i kö och sedan vänta tills jag fick komma in. Jippiii, seger för mig! (G körde dit mig men vägrade gå in då han fortfarande minns hur hans husläkare missade hans hjärtsvikt och riskerade hans liv. Dessutom är hans fot fortfarande inte opererad trots att han sökte vård för det för två år sedan och nu går det inte att operera p.g.a de mediciner han äter. )

Ett Hjärta Rött citerar i sitt inlägg Får vissa människor inte finnas, en kvinna som inte ens är berättigad till försörjningsstöd/socialbidrag då de säger att man måste vara aktivt arbetssökande. Hon har kroniskt trötthetssyndrom och är elöverkänslig. FK har gett avslag på sjukskrivning.

Jag blir förbannad när jag läser sånt här, men här kommer mina förslag på vad man kan göra i ett sådant här läge:

För det första skulle jag överklaga FKs beslut. Jag skulle se till att få ett sjukintyg av läkare där det står noggrant hur sjukdomen påverkar arbetsförmågan. Jag skulle också hänvisa till länsrättsdomen "Dom LR Gävleborg 090218 mål nr 1904-08" som Resursbloggen upplyser om. Kan man sedan toppa det hela med färska forskningsrapporter om sjukdomen så kan det nog vara ett plus.

Därefter skulle jag begära ett intyg från AF där de skriver att man inte står till arbetsmarknadens förfogande. De kommer de att göra då man är så pass sjuk.

Därefter skulle jag åter styra kosan mot Soc, med alla intyg och beslut från FK, AF och läkare. Jag skulle påminna dem om socialtjänstlagen, framförallt:

"2 § 2 kap. Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver"

och

"1 § 4 kap. Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.

Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv."

Om ovanstående blir för mycket att hantera, vilket det säkert kan bli då man är sjuk, så skulle jag också ta kontakt med Personligt Ombud. Tyvärr finns inte PO i alla kommuner så man får lov att ha lite tur där.

Man kan också ta kontakt med Fris, försäkringstagarnas rätt i samhället. De har säkert också bra tips och erfarenhet av sånt här.

Det här var mina tips hur man skulle kunna gå till väga. Kommentera gärna om du har fler tips. Kommentera gärna annars också.

Tillägg 16/3: Så vitt jag vet behövs ingen psykiatrisk diagnos för att få ett personligt ombud. Det ska räcka med att man inte kan/orkar föra sin talan och hantera myndigheter.

Tillägg 21/3: Det kan uppstå lite funderingar när man går till P-Os hemsida och det står att det är för personer med psykiska funktionshinder. Om ens primära problem är fysiskt så kanske man tänker att det gäller inte mig, men många fysiska sjukdomar kan sätta spår i psyket och man fungerar sämre än om man varit frisk. Då har man kanske ingen psykiatrisk diagnos, men den psykiska funktionen är nedsatt. Psykiskt funktionshindrad med andra ord - inte psykiskt sjuk.

Ytterligare en bra resurs att ha är HSOs folder om hur ett läkarintyg ska vara skrivet och hur man gör för att överklaga FKs beslut. Foldern går att ladda ner på Resursbloggen.

 Intressant.se

Idag kan man läsa i aftonbladet om Ella som krävs på 332 869 kr. Anledningen är att hon jobbat lite när hon orkat då och då medan hon varit sjuk. Så får man ju inte göra men har man psykiska problem så är det inte alltid så lätt att hålla reda på reglerna. Det framgår inte av artikeln hur mycket Ella arbetat men det verkar inte vara särskilt mycket. I så fall är det mycket märkligt att hon straffats på det viset. I Försäkringskassans allmänna råd står nämligen:

Vid bedömningen om den försäkrade trots viss begränsad arbetsförmåga är berättigad till hel förmån bör försäkringskassan beakta följande. För bedömning av arbetstiden bör utgångspunkten vara ett heltidsarbete i den sysselsättning, det uppdrag eller det förvärvsarbete den försäkrade kan utföra. Arbetstiden bör inte överstiga en åttondel av ett sådant heltidsarbete. Arbetsinkomst som inte överstiger en åttondel av den normala inkomsten på heltid i den sysselsättning, det uppdrag eller det förvärvsarbete den försäkrade kan utföra bör inte påverka rätten till hel förmån.

De allmänna råden är förvisso ingen lagtext men de ger ändå vägledning för hur en försäkrad ska bedömas. Det här rådet har funnits länge och är inget nytt. Det som däremot är nytt är att man numera måste anmäla att man arbetar. Tidigare krävdes inte det.

Citat FKs hemsida:

Du som har hel sjukersättning och redan har ett arbete med en liten inkomst (den tidigare så kallade åttondelen), måste nu ansöka om du tänker fortsätta arbeta under 2009.

Det här gäller dem som har permanent sjukersättning. Även den med tidsbegänsad sjukersättning måste anmäla om man jobbar lite. Men hur sjutton ska man som vanlig dödlig kunna hålla reda på allt sånt här?? Man får ju inte någon information i brevlådan precis.

Historien är tragisk och det är beklämmande att läsa om Ella men berättelsen förlorar lite i trovärdighet p.g.a. en del faktafel. I artikeln står att Ellas inkomst består av ett sjukbidrag på 6000 kr. Nu heter det inte sjukbidrag utan sjukersättning. Från och med årsskiftet är dessutom beloppet nästan 7000 kr netto. Tidigare var det mindre förstås men inte så lågt som 6000. Dessutom kan man få bostadstillägg när man har sjukersättning. Man blir inte fet på det kan jag lova men artikeln underdriver inkomsten.

Jag berättade för några dagar sedan om att G har fått ett jobb, men enligt reglerna för lönebidrag så får han ingen lön för första månaden. Ersättningen blir det samma som han får i a-kassa. Det skulle innebära att vi ligger kvar med en inkomst på existensminimum, men att utgiften för bensin ökar. Vi skulle alltså gå back på att han jobbar den här månaden. Det är helt sjukt.

Det tycker arbetsgivaren också, så de har sagt att han ska tanka bilen och ge dem kvittot på bensinen så ersätter de honom för det. Det är ingenting som de måste göra, men de gör det ändå!  Det är kanske inte så mycket i det stora hela men ändå en vänlig och tillmötesgående gest.  

G har fått ett jobb. Mot alla odds. Hans hälsa har stadigt förbättrats efter sjukhusvistelsen och därmed har även jobbsökning tagit fart. Nu finns det ju en chans att klara något jobb när han inte är ett vrak längre. Det var ju lite dåligt med arbetsutbudet för vrak.

Till en början kändes det här jobbet jätteroligt men tyvärr har det hela fått en besk bismak.

Det var för två veckor sen som handläggaren på AF ringde och sa att ett företag behövde en person som G, d.v.s. en äldre person med massor av livserfarenhet och arbetslivserfarenhet. Om personen hade lite "defekter" så var det inget hinder. Yngre personer var de inte intresserade av och så vitt jag kunde förstå så var ingen på firman under 40 år. Inte ens chefen.

G ringde dit och allt lät positivt. Det bestämdes att han skulle dit för en intervju. Allt gick bra och han blev välkommen att börja jobba där. Personkemin verkade också stämma. Han som intervjuade G stack inte under stolen med att de hade svårt att anställa utan lönebidrag eftersom de var en så liten firma. Det hade G inga problem med.

Firman skulle kontakta AF för att klara ut det administrativa. På fredagen (förra veckan) hade de ännu inte fått tag i handläggaren på AF. Klockan kvart över 6 på kvällen ringde de G för att meddela det så att han inte skulle gå över helgen och undra. Den omtänksamheten tyder ju på att de har både hjärta och hjärna.

Igår (måndag) kom kallduschen. Handläggaren från AF ringde och sa att G skulle komma upp dit och skriva under papper. G åkte dit och det var då han fick reda på att han skulle vara tvungen att jobba första månaden utan lön, eller rättare sagt för samma summa som han i dagsläget får från a-kassan! Det innebär under 30 kr/timmen (netto) och det är inget annat än ett slavkontrakt. Någon extra ersättning för en ökning av bensinkostnaden som blir till följd av att han måste ta bilen till jobbet varje dag utgår inte. (Det går inga bussar till industriområdet där han ska jobba.)

Nivån på lönebidraget beror på hur mycket en funktionsnedsättning påverkar arbetet och jag antar att det är därför de har denna prövomånad. När man har prövotid i andra jobb får man ju betalt för den tiden och det är verkligen skamligt att han inte får tillgodogöra sig de timmar han kommer att jobba under den här månaden. Jag menar, Gs lön kommer ju att vara en normal lön oavsett hur stort lönebidraget är. Det är en grej mellan arbetsgivaren och AF. Då borde de väl kunna bestämma lönebidragets storlek när prövomånaden är slut och sen när lönen ska betalas månaden efter så skulle G få sin lön. Svårare än så borde det inte vara.

Så igår kväll och nu i morse var G riktigt förbannad. Han hade aldrig känt sig så förödmjukad i hela sitt liv. Han funderade på att skita i alltihop, men åkte till jobbet i morse ändå.

Jag ringde nån timme senare för att höra hur det gått. Det var inte riktigt läge att berätta hur diskussionen på jobbet gått, men jag skulle få reda på det sen. Han lät i alla fall inte arg längre och stod i en butik för att inhandla arbetsskor och arbetsoverall (allmänt kallad för "sparkdräkt" .)

Vi får se hur det går… 

När man surfar runt på olika bloggar så hittar man folk som tycker den nya sjukförsäkringslagen som planeras att träda i kraft i sommar är bra. Det tycker jag tyder på både naivitet och okunskap. Om man tror att det bara är att gå till doktorn när man blir sjuk, få behandling och bli frisk, så är man naiv. Tror man sen att läkning kan stressas fram och vårdköer trollas bort med tidsgränser, så är man okunnig. Tidsgränserna kommer tvärtom att försvåra tillfrisknandet för många. Det kommer också att slå hårt mot personer som drabbas av flera sjukdomar på rad.

Kanske är det så att dessa personer som tycker lagen är bra inte inser konsekvenserna förrän de själva drabbas av t.ex. diskbråck men inte får rätt diagnos förrän flera år senare. 

Den tidsbegränsade sjukersättningen kommer också att tas bort, så personer som har detta idag kommer att hänvisas till a-kassan eller mer troligt: socialen. Frågan är vem som kommer att vilja anställa dessa personer. Hur många av dessa kommer att kunna utföra något arbete över huvudtaget? Vore det inte bättre att satsa på att rehabilitera dessa människor först istället för att börja med att dra åt tumskruvarna? Många, inklusive mig själv, har inte fått den rehabilitering som skulle behövas.

Hur kan det vara bra att sjuka människor ska kunna bli utförsäkrade och tvingas gå till socialen?? Jag begriper det inte. Hur ska kommunerna klara av de ökade kostnaderna utan att dra in på andra verksamheter?

De så kallade resursjobben då? Ja, vad sjutton är det? Det är det ingen som vet för det har inte ens börjat utredas än!! Den osynliga patienten hade hört på radio att de kanske kan starta tidigast om 1½ år.

Eftersom ingen vet vad resursjobb kommer att innebära ger det mycket utrymme för spekulation. Hur mycket får man betalt t.ex.? Blir det slavkontrakt som inte kan sägas upp? Jobb utan rättigheter eller valmöjligheter?

(För den som tror att läkaren alltid bestämmer om du ska vara sjukskriven eller inte; GLÖM det. Läkare kan sjukskriva men det är försäkringskassan som betalar ut sjukpenningen. Om deras regler säger att du inte får något, så blir det heller inget, oavsett om man ligger på sjukhus eller inte.)

En bra sammanställning över ställen där man kan protestera mot den nya lagen finns hos den osynliga patienten.  

Läs också vad Inger Efraimsson tycker om lagen.

Idag hittade jag en artikel i tidningen från LO som beskriver ett fall som i många avseenden påminner om det som G råkat ut för. Uppenbarligen är han inte ensam, men det är nog långt ifrån alla fall som det skrivs om i media.

G är fortfarande kvar på sjukhuset. Husläkaren sa att han skulle ligga inne 2-3 dagar. Det har gått 3 dagar nu, men han vet fortfarande inte när han får komma därifrån. Han har i alla fall blivit av med utrustningen som varit kopplad till hans kropp för att de hela tiden skulle kunna se hans hälsotillstånd på datorn. Jag tycker att han låter lite piggare på rösten nu när vi talar med varann via telefon. Hans ben har blivit smalare och han har lättat ca 6-7 kg i vikt. Det har verkligen varit några intensiva dygn för honom med många tester, röntgen av både det ena och det andra, mycket medicinering och gud vet vad.

I dagens DN står att regeringen idag har presenterat en nollvision för självmord. Jag begriper inte hur det går ihop med neddragningen av 30 miljoner från psykiatrin. Det låter som dubbelmoral och lögn, tycker jag. Psykvården har ju inte fungerat på många år och neddragningen kommer inte att göra det bättre. När man sen läser om hur hur Försäkringskassan kan behandla sjuka , så tvivlar jag än mer på regeringens nollvision. Hur många är det som inte orkar ta striden när de blir nekade sjukpenning? Hur många av dem är det som hamnar i självmordsstatistiken? Det har jag tyvärr inte svaret på men jag skulle vilja veta det.

Andra bloggar om: försäkringskassan, självmord, regeringen, nollvision, dubbelmoral, lögn

Så kom då det där brevet från försäkringskassan. De överväger att nolla Gs SGI. Då kommer hans rätt till sjukpenning dras in. Anledningen till att de vill nollklassa honom är för att han inte varit anmäld på arbetsförmedlingen under hela perioden från det han slutade sitt jobb. Men det var faktiskt inte hans val. Det var en handläggare på arbetsförmedlingen som slängde ut honom därifrån bara för att hon tyckte han skulle vara sjukskriven. Blah… Det var då han träffade den oförskämda läkaren. Någon sjukskrivning var det inte tal om. G hade ju bara svårt att gå. Han var väl inte heller tillräckligt deprimerad, fast det brydde sig den läkaren inte ens om att ta reda på fast G sa att han mådde dåligt psykiskt också. Istället tyckte läkaren att G skulle ta vilket jobb som helst även om det låg 50 mil härifrån. (Fundera en stund på vad det skulle innebära i praktiken.)

Åter till brevet från försäkringskassan. G har rätt att komma med synpunkter innan de fattar sitt beslut. Skojar de eller? Visst, vi kan skicka in en förklaring till varför det finns en lucka och dessutom skicka med bevis från arbetsförmedlingen, men ärligt talat, jag tror inte att det har någon betydelse. Jag tror att de kommer att nolla honom.

Det är banne mig skandal att en person som bevisligen är sjuk och av läkare anses oförmögen till att söka jobb/arbeta heltid inte ska få någon sjukpenning. Vad är det för bananrepublik vi bor i?

I aftonbladet idag frågar sig Stefan Nikander vad hans liv är värt. Precis lika mycket som andra långtidssjukas liv, d.v.s. ingenting. Om man har fått cancer, panikattacker, depression, värk eller annat får man skylla sig själv. Kan man inte prestera (för det är ju det livet handlar om, eller hur?) så är man inte vatten värd ens.

Eriksson i biskopsgården har också skrivit om detta och en av de som kommenterat frågar sig:

"I praktisk tanke och handling - vad skiljer nazisternas barmhärtighetsmord på svårt sjuka och handikappade från liberalernas gradvisa avståndstagande från "parasiter"?"

Frågan låter lite brutal, men vad är skillnaden egentligen? Den mangling som sjuka utsätts för idag kommer troligen leda till fler självmord och stressrelaterade sjukdomar såsom hjärtinfarkt och plötslig vuxendöd. En slags utrensning kan man säga. De som inte pallar trycket går under och kvar blir eliten.