I sanningens namn

Jag har vid några tillfällen tidigare skrivit om att jag skulle vilja börja jobba lite och tjäna egna pengar. Nu blir det av. Jag har äntligen fått tummen ur…. och jag börjar om lite drygt en vecka. Igår fick jag klartecken från FK-monstret att det är OK att jag jobbar 5 timmar per vecka. Jag har varit rätt skraj för vad FK skulle säga om saken men nu har jag känt att jag inte har något att förlora längre så då har det inte spelat någon roll. Det var bara att lägga rädslan åt sidan och köra.

Blanketten till FK skickades in för ca en vecka sedan och i förrgår var det en handläggare som ringde och ville ställa lite frågor. Eftersom jag redan tänkt igenom allt noga så kunde jag svara utan att börja stamma eller tveka. Det gick vägen trots att FK-tanten lät som en fyrkantig byråkrat. Hon menade att så här brukar man inte göra. Enligt den traditionella mallen skulle jag först arbetsträna och sedan hitta en anställning och allt skulle ske med en samverkan mellan läkare, mina kontaktpersoner, AF och FK. Jaha ja? Inget fel i det egentligen men varför "lägga alla ägg i en korg"? Jag kommer säkert att arbetsträna ute på något företag så småningom för att se om/hur jag klarar av att arbeta ute, men med min metod så får jag både arbetsträning (fast hemma då), en anställning (men utan fast lön) och möjlighet att tjäna pengar samtidigt.

Det här känns lite som om jag ska gå direkt från knattelaget till OS-truppen och förväntas vinna guld. Ibland kan jag känna mig lite hispig över det här men jag vet vad jag vill och går det så går det. Om det inte gör det så har jag ändå provat.

Vad jag ska göra då?

Bygga hemsida. I ryggen kommer jag att ha ett egenanställningsföretag som sköter bokföring och andra administrativa sysslor så att jag kan lägga krutet på att dra in pengarna. Det är nämligen jag som själv bestämmer över min verksamhet och är ansvarig för att pengarna kommer in.

Ett Hjärta Rött citerar i sitt inlägg Får vissa människor inte finnas, en kvinna som inte ens är berättigad till försörjningsstöd/socialbidrag då de säger att man måste vara aktivt arbetssökande. Hon har kroniskt trötthetssyndrom och är elöverkänslig. FK har gett avslag på sjukskrivning.

Jag blir förbannad när jag läser sånt här, men här kommer mina förslag på vad man kan göra i ett sådant här läge:

För det första skulle jag överklaga FKs beslut. Jag skulle se till att få ett sjukintyg av läkare där det står noggrant hur sjukdomen påverkar arbetsförmågan. Jag skulle också hänvisa till länsrättsdomen "Dom LR Gävleborg 090218 mål nr 1904-08" som Resursbloggen upplyser om. Kan man sedan toppa det hela med färska forskningsrapporter om sjukdomen så kan det nog vara ett plus.

Därefter skulle jag begära ett intyg från AF där de skriver att man inte står till arbetsmarknadens förfogande. De kommer de att göra då man är så pass sjuk.

Därefter skulle jag åter styra kosan mot Soc, med alla intyg och beslut från FK, AF och läkare. Jag skulle påminna dem om socialtjänstlagen, framförallt:

"2 § 2 kap. Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver"

och

"1 § 4 kap. Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.

Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv."

Om ovanstående blir för mycket att hantera, vilket det säkert kan bli då man är sjuk, så skulle jag också ta kontakt med Personligt Ombud. Tyvärr finns inte PO i alla kommuner så man får lov att ha lite tur där.

Man kan också ta kontakt med Fris, försäkringstagarnas rätt i samhället. De har säkert också bra tips och erfarenhet av sånt här.

Det här var mina tips hur man skulle kunna gå till väga. Kommentera gärna om du har fler tips. Kommentera gärna annars också.

Tillägg 16/3: Så vitt jag vet behövs ingen psykiatrisk diagnos för att få ett personligt ombud. Det ska räcka med att man inte kan/orkar föra sin talan och hantera myndigheter.

Tillägg 21/3: Det kan uppstå lite funderingar när man går till P-Os hemsida och det står att det är för personer med psykiska funktionshinder. Om ens primära problem är fysiskt så kanske man tänker att det gäller inte mig, men många fysiska sjukdomar kan sätta spår i psyket och man fungerar sämre än om man varit frisk. Då har man kanske ingen psykiatrisk diagnos, men den psykiska funktionen är nedsatt. Psykiskt funktionshindrad med andra ord - inte psykiskt sjuk.

Ytterligare en bra resurs att ha är HSOs folder om hur ett läkarintyg ska vara skrivet och hur man gör för att överklaga FKs beslut. Foldern går att ladda ner på Resursbloggen.

 Intressant.se

Idag kan man läsa i aftonbladet om Ella som krävs på 332 869 kr. Anledningen är att hon jobbat lite när hon orkat då och då medan hon varit sjuk. Så får man ju inte göra men har man psykiska problem så är det inte alltid så lätt att hålla reda på reglerna. Det framgår inte av artikeln hur mycket Ella arbetat men det verkar inte vara särskilt mycket. I så fall är det mycket märkligt att hon straffats på det viset. I Försäkringskassans allmänna råd står nämligen:

Vid bedömningen om den försäkrade trots viss begränsad arbetsförmåga är berättigad till hel förmån bör försäkringskassan beakta följande. För bedömning av arbetstiden bör utgångspunkten vara ett heltidsarbete i den sysselsättning, det uppdrag eller det förvärvsarbete den försäkrade kan utföra. Arbetstiden bör inte överstiga en åttondel av ett sådant heltidsarbete. Arbetsinkomst som inte överstiger en åttondel av den normala inkomsten på heltid i den sysselsättning, det uppdrag eller det förvärvsarbete den försäkrade kan utföra bör inte påverka rätten till hel förmån.

De allmänna råden är förvisso ingen lagtext men de ger ändå vägledning för hur en försäkrad ska bedömas. Det här rådet har funnits länge och är inget nytt. Det som däremot är nytt är att man numera måste anmäla att man arbetar. Tidigare krävdes inte det.

Citat FKs hemsida:

Du som har hel sjukersättning och redan har ett arbete med en liten inkomst (den tidigare så kallade åttondelen), måste nu ansöka om du tänker fortsätta arbeta under 2009.

Det här gäller dem som har permanent sjukersättning. Även den med tidsbegänsad sjukersättning måste anmäla om man jobbar lite. Men hur sjutton ska man som vanlig dödlig kunna hålla reda på allt sånt här?? Man får ju inte någon information i brevlådan precis.

Historien är tragisk och det är beklämmande att läsa om Ella men berättelsen förlorar lite i trovärdighet p.g.a. en del faktafel. I artikeln står att Ellas inkomst består av ett sjukbidrag på 6000 kr. Nu heter det inte sjukbidrag utan sjukersättning. Från och med årsskiftet är dessutom beloppet nästan 7000 kr netto. Tidigare var det mindre förstås men inte så lågt som 6000. Dessutom kan man få bostadstillägg när man har sjukersättning. Man blir inte fet på det kan jag lova men artikeln underdriver inkomsten.

Dn skriver idag om hur en halvtidssjukskriven man tvingas till heltid. Jag är inte förvånad. I det fallet har mannen en fotskada. Det framgår inte i artikeln exakt vilka arbetsuppgifter mannen har mer än att de är anpassade till honom. Jag kan inte heller bedöma hur pass ont han har och hur det påverkar hela hans funktionsförmåga. Jag antar att FK anser att ett stillasittande arbete skulle passa.

Det skulle då innebära att han får säga upp sig, med allt vad det innebär, t.ex. att inte hitta ett jobb, att kanske att behöva sälja huset och gå till soc.

Det känns tragiskt. Då skulle ytterligare en slås ut med ingen eller mycket liten chans att komma tillbaka. Mitt råd till honom blir att klamra sig fast vid sitt halvtidsjobb för jag hoppas och tror att den inkomsten är mer än socialens existensminimum. Av två onda ting får man ta det minst onda.

Det finns ju de som sitter i en ännu värre sits men det är ändå en jäkla sits han hamnat i. Jag förstår det till fullo eftersom jag upplever samma sak själv då G kämpar på med sitt halvtidsjobb varje dag. Han har ju också problem med en fot. Ett glapp på ca 1 cm i stortåleden gör jävligt ont men det går inte att operera, åtminstone inte nu, då medicinen som måste användas vid operationen skulle krocka med hans hjärtmedicin. Han har heller inte någon möjlighet att sitta på jobbet. Några gånger har han fått sjukskriva sig ett par dagar för att värken blivit för svår. Han säger ibland att han inte vet hur länge han ska orka. Det känns oerhört tungt att höra. Biverkningarna från de mediciner han äter gör också att han inte mår bra. Det blir heller inte bättre av att han avskyr sitt jobb och hela verksamheten där, då den går helt stick i stäv med hans ideologi.

Sjukdomar, vårdkarusell, avslag från FK då han var dödssjuk, arbetslöshet, ekonomisk katastrof m.m. har satt sina spår i honom och han nappar inte på någon av mina förslag på hur han skulle kunna börja må bättre. Han säger inte att han ratar mina förslag, åtminstone inte alla, men i praktiken så händer inget konkret. Det enda han tycks fundera på är att göra bygga klart det här huset så att han kan sälja det och dra från skiten. I andra delar av landet är husen mycket billigare och han skulle kunna leva på vinsten fram till pensionen. Ibland påstår han att det inte är så, men jag vet inte riktigt vad jag ska tro när jag får lite olika bud. Jag begriper inte heller hur han skulle kunna göra klart det här inom rimlig tid eftersom det kostar pengar och vi nätt och jämt går runt varje månad.

Det här är ingen kul sits och jag känner mig ganska förtvivlad över att G mår så dåligt. Samtidigt ska jag försöka hålla modet uppe och försöka bli frisk själv. Jag gör vad jag kan men det går långsamt. Snart ska jag åter börja på ett ställe som ger sysselsättning till psykiskt funktionshindade. Jag blev ju tvungen att sluta där förut då jag inte hade råd med färdtjänstresorna dit. Nu har det visst ändrats så att turbundna resor inte kostar något längre.

Jag ska dessutom utredas angående om jag har epilepsi eller om det kan finnas någon annan orsak till varför jag svimmade för drygt två månader sedan. Jag går också och väntar på att jag ska få råd med ett förköpshäfte så att jag kan börja övningsåka med bussen. Den här månaden gick vi back och fick skjuta på räkningar och nästa månad får vi försöka komma ikapp. 

Ja, det blev egentligen lite off topic här på slutet men skrivklådan satte fart. Slutsatsen är ändå att svårigheter med ekonomin sannerligen inte gynnar tillfrisknande, varken fysisk eller psykisk. Risken är istället att man mår ännu sämre och har det ännu svårare att komma tillbaka. Det är faktiskt helt tvärt emot vad regeringsfolket tycks tro.

Jag har redan tidigare skrivit om att jag vill tjäna egna pengar i stället för att leva på sjukersättning. Jag har en ide´och en plan för en verksamhet som skulle kunna fungera i mitt fall, men frågan är hur en övergång ska gå till. Med den nya sjukförsäkringen så mister jag min sjukersättning för gott i mars 2010. Det finns inga garantier att jag kommer att kunna ha ett vanligt jobb då och det är också ganska lite sannolikhet att jag kan få ett jobb, så snart är det bära eller brista som gäller.

I mitt sökande efter svar på hur jag skulle kunna göra fann jag att det finns ett koncept som heter egenanställning. I ett egenanställningsföretag är man alltså anställd för att bedriva en egen verksamhet.

Enligt FSK kan man prova på att arbeta och behålla sin ersättning i max 3 månader och sedan ha sjukersättningen vilande. Det låter bra men tyvärr har jag lärt mig att FSK inte riktigt är att lita på så det känns inte helt säkert. Jag skulle vilja börja med 25% och sedan utöka när jag känner mig redo. Om FSK skulle få för sig att jag plötsligt skulle vara 100% arbetsför och drar in hela min ersättning så blir det platt fall. För mig känns det orealistiskt att gå från 0 till 100 direkt och då får man ju gå till soc eftersom den lönen som G nu kommer att få på sitt halvtidsjobb inte räcker för oss båda. Den arbetsinsats jag tror mig kunna utföra och den inkomst jag kan tänkas få på det, kommer inte heller att täcka upp. Jag vill ju absolut inte gå till soc, men lyckligtvis så skapar en egenanställning inga konflikter med dem. (Det är åtminstone vad jag har hört.)

Hm, det känns som om jag står och trampar i farstun. Ska den här fågeln våga flyga??  

Idag hittade jag en artikel i tidningen från LO som beskriver ett fall som i många avseenden påminner om det som G råkat ut för. Uppenbarligen är han inte ensam, men det är nog långt ifrån alla fall som det skrivs om i media.

G är fortfarande kvar på sjukhuset. Husläkaren sa att han skulle ligga inne 2-3 dagar. Det har gått 3 dagar nu, men han vet fortfarande inte när han får komma därifrån. Han har i alla fall blivit av med utrustningen som varit kopplad till hans kropp för att de hela tiden skulle kunna se hans hälsotillstånd på datorn. Jag tycker att han låter lite piggare på rösten nu när vi talar med varann via telefon. Hans ben har blivit smalare och han har lättat ca 6-7 kg i vikt. Det har verkligen varit några intensiva dygn för honom med många tester, röntgen av både det ena och det andra, mycket medicinering och gud vet vad.

Idag hade G tid hos ortopeden för bedömning inför operation av hans tåledsartros. Väl där kunde ortopeden direkt konstatera att artrosen inte var Gs största problem just nu. Hon såg att han hade andra värre problem som måste åtgärdas innan operation kan bli aktuell.

Hans fötter och ben har varit svullna en dryg månad nu och vi har trott att det varit inflammation p.g.a. artosen. Det var det inte. Det var vattenödem som troligen beror på hjärtsvikt. Det kan också finnas andra problem med i bilden. Hans muntorrhet som han dragits med i flera månader är troligen också symptom på hjärtsvikt. Vi trodde muntorrheten var stressrelaterad.

Är det hjärtsvikt så kan det också förklara den enorma trötthet och orkeslöshet han har. Han kan ju utan vidare sitta upp vid matbordet och somna. Vi har trott att det berott på sömnbrist och brist på kondition eftersom han p.g.a. värken inte rört på sig särskilt mycket de senaste månaderna.

I förrgår kväll hände också nånting mycket obehagligt. G somnade på kökssoffan och när han vaknade hade funktionen i hans vänstra hand försvunnit nästan helt. Han kunde nätt och jämnt greppa med fingrarna och det gick inte att räta ut handleden som var slapp och liksom bedövad. Jag ville ringa sjukvårdsupplysningen men det ville G absolut inte. Så småningom somnade han och jag gjorde likadant. På morgonen verkade fingrarna fungera en gnutta bättre. Jag fick fortfarande inte ringa sjukvårdsupplysningen men när jag gick morgonrundan med hunden gick jag till en granne och ringde i alla fall. De sa att han absolut skulle åka in och kolla upp det. Det kunde t.ex. vara en propp.

Jag lyckades inte övertala G att åka in men vid lunchtid ringde han ändå sin husläkare. Enligt läkaren var det sannolikt en nerv som kommit i kläm och blivit bedövad. Det skulle släppa av sig själv inom en vecka.

Nu vet vi tyvärr inte längre om det är så enkelt. Ortopeden som han träffade i morse sa att det kanske inte var en nerv i kläm.

Ortopeden sa att G omedelbart skulle kontakta sin husläkare för att bli utredd och få den vård han behöver. Det gjorde G också direkt när han kom hem. Plötsligt blev han högprioriterad och fick en tid redan samma dag.

Så just nu medan jag sitter och skriver det här är G hos läkaren och jag vet inte resultatet än.

Man undrar ju hur mycket problem man orkar ta. Jag har i alla fall tagit kontakt med Personligt Ombud för några veckor sedan och hoppas att de kan hjälpa till med att reda upp saker och ting. Det här känns lite för tungrott på egen hand.

Det var nära att vår internetuppkoppling blev avstängd för några dagar sedan men det är betalt nu. Jag har fått sälja en del av mina saker som jag helst velat behålla, men det var tvunget.

Jag undrar också om Försäkringskassan medvetet slänger viktiga papper som man skickar till dem. Nu har det nämligen hänt två gånger att papper vi skickat till dem inte kommit fram. Förra gången var det yttrandet som man kunde komma in med innan de tog beslut om 0-klassning av Gs SGI. Nu är det överklagandet som kommit bort trots att det var adresserat direkt till handläggaren som skötte ärendet. Suck…

Man får ändå vara glad över våren är på gång och solen skiner. Sen får man ju också vara glad över att G får en rätt schysst skatteåterbäring vid midsommar. Det är förvisso tre månader dit men ändå…

Nog babblat för idag.

Försäkringskassan nollade Gs sjukpenning-grundande inkomst (SGI). I brevet hävdade handläggaren att han inte inkommit med något yttrande angående det, men det är fel. Han skickade faktiskt in ett brev till dem som förklarade läget men det verkar som om det försvunnit någonstans på vägen.

Nollningen betyder att han varken har rätt till sjukpenning eller högriskskydd och anledningen till det hela är att han blev utslängd från arbetsförmedlingen av en inkompetent handläggare som egentligen borde sitta på samhall och montera ihop legobitar. 

G ringde till handläggaren på FK och var ganska upprörd. Jag tyckte det var skönt att han hittade sin ilska och sa vad han tyckte (utan att vara oförskämd). Handläggaren verkade förstå och tyckte att det var en eländig sits han hamnat i, men om han kunde komma in med ett läkarintyg för den missade månaden i somras så kunde det nog ordna sig ändå.

Vad ska man tro?? Är det en sjukskrivning i efterhand hon vill att läkaren ska skapa eller vad är vitsen med läkarintyget? Det här blir bara virrigare och virrigare. Jag hade velat höra själv vad hon sa.

Man kan bara sucka resignerat. Jag tror att det blir varken hackat eller malet av det här.

Nu har han i alla fall fått en tid hos ortopeden för bedömning av operation. Han har också fått fylla i den sedvanliga blanketten om sitt hälsotillstånd som han ska lämna in där. Sen återstår det att se när operationen kan bli av.

Enligt Gs läkare så är sjukskrivningstiden efter en sådan operation två månader (till 100%), men eftersom jag inte tror att han får tillbaka sitt SGI så blir det ingen sjukpenning då heller. Och utan högriskskydd lär han väl inte hitta något jobb innan dess (för han försöker ju fortfarande hitta ett halvtidsjobb, trots att passande jobb lyser med sin frånvaro.) Det här är verkligen vad jag kallar för utanförskap. Jag undrar verkligen hur regeringen har tänkt att bekämpa ett sånt här utanförskap. Hur ska människor hindras att falla mellan myndigheters stolar? Det är banne mig inte kul att vara så här fattig och att dessutom inte kunna göra något åt det, hur gärna man än vill.

(Om du tycker att jag låter som en sur gnällkärring här så beror det på att jag är det också. Åtminstone idag.)

Så kom då det där brevet från försäkringskassan. De överväger att nolla Gs SGI. Då kommer hans rätt till sjukpenning dras in. Anledningen till att de vill nollklassa honom är för att han inte varit anmäld på arbetsförmedlingen under hela perioden från det han slutade sitt jobb. Men det var faktiskt inte hans val. Det var en handläggare på arbetsförmedlingen som slängde ut honom därifrån bara för att hon tyckte han skulle vara sjukskriven. Blah… Det var då han träffade den oförskämda läkaren. Någon sjukskrivning var det inte tal om. G hade ju bara svårt att gå. Han var väl inte heller tillräckligt deprimerad, fast det brydde sig den läkaren inte ens om att ta reda på fast G sa att han mådde dåligt psykiskt också. Istället tyckte läkaren att G skulle ta vilket jobb som helst även om det låg 50 mil härifrån. (Fundera en stund på vad det skulle innebära i praktiken.)

Åter till brevet från försäkringskassan. G har rätt att komma med synpunkter innan de fattar sitt beslut. Skojar de eller? Visst, vi kan skicka in en förklaring till varför det finns en lucka och dessutom skicka med bevis från arbetsförmedlingen, men ärligt talat, jag tror inte att det har någon betydelse. Jag tror att de kommer att nolla honom.

Det är banne mig skandal att en person som bevisligen är sjuk och av läkare anses oförmögen till att söka jobb/arbeta heltid inte ska få någon sjukpenning. Vad är det för bananrepublik vi bor i?

G besökte läkaren igår igen. Eftersom han har haft mycket svårt för att berätta om och beskriva alla de symtom han har, så skrev jag ett ganska långt brev till hans läkare, som G tog med sig och gav läkaren.

Nu äntligen fick läkaren klart för sig hur illa däran G är. Han sjukskrev G på direkten och skulle skicka papper direkt till försäkringskassan.

När G kom hem var han mycket trött men klart lättad över att allt äntligen kommit fram. Han har försökt hålla masken alltför länge. Han har ju alltid jobbat och gjort rätt för sig. Han är van vid att alltid klara sig själv, men nu har den stora starka karln "bränt ut sig i bägge ändarna".

Sen kom gråten. Gråten av lättnad. Läkaren hade lyssnat på honom och förstått honom. G sa att "han är så mänsklig" och så grät han över att jag varit så snäll också. (Jag sa inget, men tänkte på allt elakt jag sagt och kände mig inte ett dugg snäll.)

Det var första steget mot en drägligare tillvaro. Nu har vi en annan skärseld att gå igenom: Försäkringskassan. Tänkt om de anser att han inte har någon SGI längre eller att han kommer att vara frisk och kry inom ett år. Då blir det inget därifrån.