I sanningens namn

Jag har vid några tillfällen tidigare skrivit om att jag skulle vilja börja jobba lite och tjäna egna pengar. Nu blir det av. Jag har äntligen fått tummen ur…. och jag börjar om lite drygt en vecka. Igår fick jag klartecken från FK-monstret att det är OK att jag jobbar 5 timmar per vecka. Jag har varit rätt skraj för vad FK skulle säga om saken men nu har jag känt att jag inte har något att förlora längre så då har det inte spelat någon roll. Det var bara att lägga rädslan åt sidan och köra.

Blanketten till FK skickades in för ca en vecka sedan och i förrgår var det en handläggare som ringde och ville ställa lite frågor. Eftersom jag redan tänkt igenom allt noga så kunde jag svara utan att börja stamma eller tveka. Det gick vägen trots att FK-tanten lät som en fyrkantig byråkrat. Hon menade att så här brukar man inte göra. Enligt den traditionella mallen skulle jag först arbetsträna och sedan hitta en anställning och allt skulle ske med en samverkan mellan läkare, mina kontaktpersoner, AF och FK. Jaha ja? Inget fel i det egentligen men varför "lägga alla ägg i en korg"? Jag kommer säkert att arbetsträna ute på något företag så småningom för att se om/hur jag klarar av att arbeta ute, men med min metod så får jag både arbetsträning (fast hemma då), en anställning (men utan fast lön) och möjlighet att tjäna pengar samtidigt.

Det här känns lite som om jag ska gå direkt från knattelaget till OS-truppen och förväntas vinna guld. Ibland kan jag känna mig lite hispig över det här men jag vet vad jag vill och går det så går det. Om det inte gör det så har jag ändå provat.

Vad jag ska göra då?

Bygga hemsida. I ryggen kommer jag att ha ett egenanställningsföretag som sköter bokföring och andra administrativa sysslor så att jag kan lägga krutet på att dra in pengarna. Det är nämligen jag som själv bestämmer över min verksamhet och är ansvarig för att pengarna kommer in.

Jag satt idag och läste chatten på dn om a-kassan och en arbetsgivare skrev såhär:

"Jag är arbetsgivare och är fundersam på en regel, om du är timanställd och du har stämplat i mer än 75 dgr, och du får en fråga om du kan vara tex sjukvikarie en dag av 5 under en vecka. Så vad jag förstår så blir hela akassan indragen, hur smart är det? Det är snart dags för semestrar mm, detta är ingen bra regel tycker jag, vi är beroende av timvikarier. Skall denna regel finnas kvar? Är det inte bättre och jobba allt man erbjuds, för naturligtvis så måste vikarierna säga tack, men nej tack - jag har inte råd att gå in och jobba en dag denna vecka, tyvärr."

En annan skrev på samma tema:

"Min sambo arbetar i turistbranchen i Värmland. De företag som finns i branchen anställer endast säsongsarbetare, timanställda och deltidare, , det är näst intill omöjligt att få en fast tjänst. Det är orättvist tycker vi att de som arbetar endast får en begränsad tid rätt till a-kassa (70 dagar om vi förstår rätt). Varför ?"

Själv arbetstränade jag på ett företag för några år sedan och det företaget är också beroende av säsongsanställda. Hur kul kan det vara för en arbetsgivare att hitta ny kvalificerad personal som ska in i rutinerna för varje säsong?

Så 75-dagarsregeln drabbar inte bara de anställda. Den är inte bra för företagen heller. 

Min gubbe blir en siffra i arbetslöshetsstatistiken om en månad. Varför då, kan man fråga sig. Ja, säg det. Jag vet faktiskt inte riktigt. Allt verkar lite förvirrat. Hans chef är en tyst typ som inte säger särskilt mycket. Den som styr och ställer är en anställd som jag kan kalla för MiniChefen (MC). MC är en knepig typ med otroligt lynnigt humör som inte tycks komma överens med någon. En annan av de anställda kallar honom för "muppen".

MC säger dels att de inte har råd att behålla G. Sen säger han också att det inte fungerar med jobbet. Huh?? På vilket sätt då? Vi vet inte exakt. Vi kan bara spekulera. G har fått en del beröm för sitt jobb, men sen är det ju det där med databiten och att lära sig hela lagret. Han har inte mycket datavana och har blivit tvungen att fråga ganska många gånger, fast han har börjat komma in det nu. Lagret lär man sig inte heller i en handvändning. Bara av en produkt finns det ca 500 olika sorter. MiniChefen har jobbat där i 2 1/2 år och han kan inte heller allt än. Han springer ofta in och tar en grej som inte passar. Sen provar han nästa som inte heller passar o.s.v. Nja, jag tror inte riktigt på det där att jobbet inte fungerar. Det skulle i så fall vara första gången efter 40 års arbetsliv.

En granne tror att G kanske har varit för duktig och tagit för mycket eget initiativ så att MiniChefen börjar känna sig hotad. Kanske det, men vi tror mer att det handlar om att de utnyttjar folk med lönebidrag under en 6 månaders provanställning, för att sedan ta in en ny. Igår gick det nämligen en gubbe där med en splitterny företagsoverall som inte G sett förut. G vet inte vem det är för de har inte blivit presenterade för varandra. De har bara pratat ytligt med varann. Kanske är det ersättaren??

Det här känns faktiskt inget vidare. Gs a-kassa lär bli usel och kanske får vi springa till soc igen. Karusellen börjar om….

Dn skriver idag om hur en halvtidssjukskriven man tvingas till heltid. Jag är inte förvånad. I det fallet har mannen en fotskada. Det framgår inte i artikeln exakt vilka arbetsuppgifter mannen har mer än att de är anpassade till honom. Jag kan inte heller bedöma hur pass ont han har och hur det påverkar hela hans funktionsförmåga. Jag antar att FK anser att ett stillasittande arbete skulle passa.

Det skulle då innebära att han får säga upp sig, med allt vad det innebär, t.ex. att inte hitta ett jobb, att kanske att behöva sälja huset och gå till soc.

Det känns tragiskt. Då skulle ytterligare en slås ut med ingen eller mycket liten chans att komma tillbaka. Mitt råd till honom blir att klamra sig fast vid sitt halvtidsjobb för jag hoppas och tror att den inkomsten är mer än socialens existensminimum. Av två onda ting får man ta det minst onda.

Det finns ju de som sitter i en ännu värre sits men det är ändå en jäkla sits han hamnat i. Jag förstår det till fullo eftersom jag upplever samma sak själv då G kämpar på med sitt halvtidsjobb varje dag. Han har ju också problem med en fot. Ett glapp på ca 1 cm i stortåleden gör jävligt ont men det går inte att operera, åtminstone inte nu, då medicinen som måste användas vid operationen skulle krocka med hans hjärtmedicin. Han har heller inte någon möjlighet att sitta på jobbet. Några gånger har han fått sjukskriva sig ett par dagar för att värken blivit för svår. Han säger ibland att han inte vet hur länge han ska orka. Det känns oerhört tungt att höra. Biverkningarna från de mediciner han äter gör också att han inte mår bra. Det blir heller inte bättre av att han avskyr sitt jobb och hela verksamheten där, då den går helt stick i stäv med hans ideologi.

Sjukdomar, vårdkarusell, avslag från FK då han var dödssjuk, arbetslöshet, ekonomisk katastrof m.m. har satt sina spår i honom och han nappar inte på någon av mina förslag på hur han skulle kunna börja må bättre. Han säger inte att han ratar mina förslag, åtminstone inte alla, men i praktiken så händer inget konkret. Det enda han tycks fundera på är att göra bygga klart det här huset så att han kan sälja det och dra från skiten. I andra delar av landet är husen mycket billigare och han skulle kunna leva på vinsten fram till pensionen. Ibland påstår han att det inte är så, men jag vet inte riktigt vad jag ska tro när jag får lite olika bud. Jag begriper inte heller hur han skulle kunna göra klart det här inom rimlig tid eftersom det kostar pengar och vi nätt och jämt går runt varje månad.

Det här är ingen kul sits och jag känner mig ganska förtvivlad över att G mår så dåligt. Samtidigt ska jag försöka hålla modet uppe och försöka bli frisk själv. Jag gör vad jag kan men det går långsamt. Snart ska jag åter börja på ett ställe som ger sysselsättning till psykiskt funktionshindade. Jag blev ju tvungen att sluta där förut då jag inte hade råd med färdtjänstresorna dit. Nu har det visst ändrats så att turbundna resor inte kostar något längre.

Jag ska dessutom utredas angående om jag har epilepsi eller om det kan finnas någon annan orsak till varför jag svimmade för drygt två månader sedan. Jag går också och väntar på att jag ska få råd med ett förköpshäfte så att jag kan börja övningsåka med bussen. Den här månaden gick vi back och fick skjuta på räkningar och nästa månad får vi försöka komma ikapp. 

Ja, det blev egentligen lite off topic här på slutet men skrivklådan satte fart. Slutsatsen är ändå att svårigheter med ekonomin sannerligen inte gynnar tillfrisknande, varken fysisk eller psykisk. Risken är istället att man mår ännu sämre och har det ännu svårare att komma tillbaka. Det är faktiskt helt tvärt emot vad regeringsfolket tycks tro.

Jag måste börja med att erkänna att jag har noll koll på vad som gäller med det här med sjukhusbesök på arbetstid. Jag har sökt på nätet för att försöka få svar på mina funderingar, men jag har inte lyckats hitta något, så jag slänger ut frågan här. Det kanske finns någon klok och kunnig person som hittar hit och kan svara.

G måste gå till sjukhuset ganska ofta för provtagningar, undersökningar och läkarbesök. Det kan bli flera gånger per månad. Samtidigt har han ett jobb att sköta, men de här sjukhusbesöken infaller oftast under arbetstid. Hur blir det då med lönen? Blir det avdrag för den tiden som han är frånvarande, eller måste arbetsgivaren betala full lön ändå? Det sistnämnda tycker jag inte låter rätt, men vem betalar då för inkomstbortfall p.g.a. sjukhusbesök?? Eller är det så att man bara får acceptera inkomstförlusten?

Jag har redan tidigare skrivit om att jag vill tjäna egna pengar i stället för att leva på sjukersättning. Jag har en ide´och en plan för en verksamhet som skulle kunna fungera i mitt fall, men frågan är hur en övergång ska gå till. Med den nya sjukförsäkringen så mister jag min sjukersättning för gott i mars 2010. Det finns inga garantier att jag kommer att kunna ha ett vanligt jobb då och det är också ganska lite sannolikhet att jag kan få ett jobb, så snart är det bära eller brista som gäller.

I mitt sökande efter svar på hur jag skulle kunna göra fann jag att det finns ett koncept som heter egenanställning. I ett egenanställningsföretag är man alltså anställd för att bedriva en egen verksamhet.

Enligt FSK kan man prova på att arbeta och behålla sin ersättning i max 3 månader och sedan ha sjukersättningen vilande. Det låter bra men tyvärr har jag lärt mig att FSK inte riktigt är att lita på så det känns inte helt säkert. Jag skulle vilja börja med 25% och sedan utöka när jag känner mig redo. Om FSK skulle få för sig att jag plötsligt skulle vara 100% arbetsför och drar in hela min ersättning så blir det platt fall. För mig känns det orealistiskt att gå från 0 till 100 direkt och då får man ju gå till soc eftersom den lönen som G nu kommer att få på sitt halvtidsjobb inte räcker för oss båda. Den arbetsinsats jag tror mig kunna utföra och den inkomst jag kan tänkas få på det, kommer inte heller att täcka upp. Jag vill ju absolut inte gå till soc, men lyckligtvis så skapar en egenanställning inga konflikter med dem. (Det är åtminstone vad jag har hört.)

Hm, det känns som om jag står och trampar i farstun. Ska den här fågeln våga flyga??  

Jag berättade för några dagar sedan om att G har fått ett jobb, men enligt reglerna för lönebidrag så får han ingen lön för första månaden. Ersättningen blir det samma som han får i a-kassa. Det skulle innebära att vi ligger kvar med en inkomst på existensminimum, men att utgiften för bensin ökar. Vi skulle alltså gå back på att han jobbar den här månaden. Det är helt sjukt.

Det tycker arbetsgivaren också, så de har sagt att han ska tanka bilen och ge dem kvittot på bensinen så ersätter de honom för det. Det är ingenting som de måste göra, men de gör det ändå!  Det är kanske inte så mycket i det stora hela men ändå en vänlig och tillmötesgående gest.  

G har fått ett jobb. Mot alla odds. Hans hälsa har stadigt förbättrats efter sjukhusvistelsen och därmed har även jobbsökning tagit fart. Nu finns det ju en chans att klara något jobb när han inte är ett vrak längre. Det var ju lite dåligt med arbetsutbudet för vrak.

Till en början kändes det här jobbet jätteroligt men tyvärr har det hela fått en besk bismak.

Det var för två veckor sen som handläggaren på AF ringde och sa att ett företag behövde en person som G, d.v.s. en äldre person med massor av livserfarenhet och arbetslivserfarenhet. Om personen hade lite "defekter" så var det inget hinder. Yngre personer var de inte intresserade av och så vitt jag kunde förstå så var ingen på firman under 40 år. Inte ens chefen.

G ringde dit och allt lät positivt. Det bestämdes att han skulle dit för en intervju. Allt gick bra och han blev välkommen att börja jobba där. Personkemin verkade också stämma. Han som intervjuade G stack inte under stolen med att de hade svårt att anställa utan lönebidrag eftersom de var en så liten firma. Det hade G inga problem med.

Firman skulle kontakta AF för att klara ut det administrativa. På fredagen (förra veckan) hade de ännu inte fått tag i handläggaren på AF. Klockan kvart över 6 på kvällen ringde de G för att meddela det så att han inte skulle gå över helgen och undra. Den omtänksamheten tyder ju på att de har både hjärta och hjärna.

Igår (måndag) kom kallduschen. Handläggaren från AF ringde och sa att G skulle komma upp dit och skriva under papper. G åkte dit och det var då han fick reda på att han skulle vara tvungen att jobba första månaden utan lön, eller rättare sagt för samma summa som han i dagsläget får från a-kassan! Det innebär under 30 kr/timmen (netto) och det är inget annat än ett slavkontrakt. Någon extra ersättning för en ökning av bensinkostnaden som blir till följd av att han måste ta bilen till jobbet varje dag utgår inte. (Det går inga bussar till industriområdet där han ska jobba.)

Nivån på lönebidraget beror på hur mycket en funktionsnedsättning påverkar arbetet och jag antar att det är därför de har denna prövomånad. När man har prövotid i andra jobb får man ju betalt för den tiden och det är verkligen skamligt att han inte får tillgodogöra sig de timmar han kommer att jobba under den här månaden. Jag menar, Gs lön kommer ju att vara en normal lön oavsett hur stort lönebidraget är. Det är en grej mellan arbetsgivaren och AF. Då borde de väl kunna bestämma lönebidragets storlek när prövomånaden är slut och sen när lönen ska betalas månaden efter så skulle G få sin lön. Svårare än så borde det inte vara.

Så igår kväll och nu i morse var G riktigt förbannad. Han hade aldrig känt sig så förödmjukad i hela sitt liv. Han funderade på att skita i alltihop, men åkte till jobbet i morse ändå.

Jag ringde nån timme senare för att höra hur det gått. Det var inte riktigt läge att berätta hur diskussionen på jobbet gått, men jag skulle få reda på det sen. Han lät i alla fall inte arg längre och stod i en butik för att inhandla arbetsskor och arbetsoverall (allmänt kallad för "sparkdräkt" .)

Vi får se hur det går… 

Häromdagen pratade jag med en granne som fått reumatism. Han har haft stora sömnproblem p.g.a. värken och det har varit en utdragen process innan han fick svar på vad som var fel. Före jul när han träffade läkaren ville han bli sjukskriven eftersom han kände sig helt slut. Svaret han fick var "det tycker inte försäkringskassan om".

Jag undrar om den här läkaren kände till att min granne jobbar som busschaufför. Det bör han nog ha gjort och då är ju uttalandet rent korkat. Att inte ha sovit på ett dygn är lika farligt som att köra rattfull med 0,8 promille. När man knappt sovit något natt efter natt, vecka efter vecka har man inget att göra bakom ratten på en buss, särskilt inte en som är full med folk.

Trötthet bakom ratten är faktiskt ett lagbrott och ca 20% av alla trafikolyckor är trötthetsrelaterade. Men är det någonsin någon som blivit straffad för trötthet? Tror inte det. Det kan nog vara lite svårt att bevisa och det är väl knappast rimligt heller att straffa någon för det när uppskattningsvis 10-15% av sveriges befolkning av sömnstörningar. Det vore intressant att se någon sorts statistik på vad alla dessa sömnstörningar beror på.

Nu fick min granne ett läkarintyg men det är ju inte samma sak som att försäkringskassan godkänner sjukskrivningen.

Citat från Försäkringskassan:

"Intyget är ett medicinskt underlag för bedömningen men det ger inte automatiskt rätt till sjukpenning eller sjuklön"

G har fått ett jobb som reklamutdeklare med bil för SDR (Svensk direktreklam). Han skrev en ansökan och skickade in. En tid senare ringde de och sa att två distrikt var lediga. Någon anställningsintervju behövdes inte. Lönen skulle vara en prestationslön som baserades på vikten av reklamen och antalet hushåll det skulle delas ut till. Någon summa sa de aldrig men vi tänkte att det nog åtminstone skulle ge mer än alfakassan, så han nappade.

I fredags vid tre-tiden kom då buntarna med reklam. Drygt 200 kg var det. Alltihop skulle bladas ihop till buntar som sedan skulle delas ut. Vi hjälptes åt med det men vi var ändå inte klara förrän vid halv elva på kvällen. Visst tog vi paus för att laga mat, äta, gå på toa, ta rökpaus och gå ut med hunden, så den effektiva arbetstiden var ungefär 5 timmar var, snällt räknat. Det blev alltså 10 timmar arbetstid.

Lördag förmiddag stack vi iväg för att dela ut reklamen till det första distriktet. Det tog också ungefär fem timmar sammanlagt. Eftersom jag inte tror att vi tjänade så mycket tid på att vara två på den här rundan, utom på ett ställe, så räknar jag inte dubbelt här.  

I morse åkte vi då iväg med det sista till det andra distriktet. Det tog ca 2 1/2 timme men vi tjänade alldeles säkert in 1 1/2 timme på den här rundan eftersom vi var två. Därför räknar jag med att det tog 4 arbetstimmar för att slutföra det här. Den sammanlagda tiden för att förbereda och sedan dela ut skiten var alltså ungefär 19 timmar! Det betyder att vi har tjänat ca 21 kr/ timme! Fantastiskt!! *ironisk som fan*

Visst, det var första gången vi körde, så det tog säkert lite extra tid bara därför, men så himla mycket snabbare kan man nog inte göra det på. Skulle man möjligen lyckas halvera den tiden så är man ändå inte uppe i mer än 40 spänn i timmen. Naturligtvis ska det sedan dras skatt på den summan. Det är inget annat är modernt slaveri. De borde skämmas. T.o.m alfakassan ger mer pengar än SDR. Och jag som trodde att det skulle löna sig att arbeta.

SDR har funnits i 30 år och jag kan slå vad om att de inte har höjt lönerna sedan dess.

Jag behöver nog inte ens nämna att det var både första och sista gången vi jobbade för SDR.