I sanningens namn

Dick Erixon tycks tro att man i sverige kan leva på bidrag månad efter månad, år efter år utan att det ställs några krav på motprestation. Fel, fel, fel! Det ställs krav på den som söker bidrag, oavsett vilket. Det är inget man bara får och vem tusan vill leva på existensminimum?? Har Dick någon aning om hur lite det är och hur lite det täcker?? 

Åtminstone befarar jag att det är så. Idag började burken knattra oroväckande för att sedan växla om till ett pipande, då jag skulle starta upp den. Sedan fastnade den totalt i uppstarten och jag fick dra ur sladden. Lyckligtvis gick den igång senare.

Den bara krånglar och krånglar och jag vet inte riktigt hur jag ska fixa till det. Det har varit så här väldigt länge och för drygt ett år sedan köpte jag en bok som heter "Sanera Windows". Tyvärr var boken skriven för XP-användare och jag kör med windows 98 så det är lite knepigt att följa alla saneringsåtgårderna. Dessutom tycker jag att det är öken att knåpa med dataproblem, men jag borde faktiskt åtminstone ta och göra backuper på viktiga filer, foton t.ex. Det är bara det att det känns som ett enormt massivt arbete, så jag drar mig för att göra det. En dag får jag nog ångra det om jag inte sätter fart nu.

Eftersom jag inte kan bränna över data till en CD från min dator så måste jag lagra det någon annanstans? Alternativet är väl att skicka över data vi epost till Gs dator som har inbyggd CD-brännare. Lagring av data någonstans på nätet är väl inte något bra alternativ, eftersom det rör sig om så mycket information och jag inte kan betala något för det. Uh… Någon som har en lösning på dilemmat??

Hur som helst så måste jag ändå försöka fixa till min dator. När jag köpte den (begagnad) för sisådär 4 år sedan så fick jag med användarhandbok och femtielva tillhörande CD-skivor, inklusive en Master CD. Den CDn borde jag kanske använda nu, men jag är lite skrajsen för det. Tänk om nåt går fel? Om Smart Restoren sen inte fixar till datorn så får jag kanske återställa allt till det skick som datorn hade då den kom ut från fabrik. Då töms datorn på alla program och all data som jag sparat och dessutom måste jag fylla i användarinformationen, precis som första gången datorn slogs på. Jag undrar om jag måste veta vad tidigare ägaren fyllt i?

Äsch, jag bara bladdrar, men den här problemdatorn gör mig lite nervös och uppgiven. Jag vet liksom inte var jag ska börja och hur jag ska göra. Den här gamla skrutten till dator är faktiskt bland det viktigaste jag har. Det känns som om jag har en stor mur framför mig som jag inte vet hur jag ska komma över eller runt.

Någon som har några goda råd? 

Sen G kom hem från sjukhuset har allt liksom stannat av. Luften har gått ur en kan man säga. Man gör det man ska för att livet ska fungera. Fyller i blanketter, ringer telefonsamtal, skickar brev/blanketter, lagar mat, går ut med hunden, räknar inkomster, summerar räkningar, planerar månadens ekonomi, städar, planterar en blomma o.s.v. Resten skiter man helt enkelt i. Man orkar inte bry sig. Man försöker stänga in sig i sin egna lilla värld, där allt är bra och underskottet i ekonomin hetsar man inte upp sig över längre. Det kanske löser sig den här gången också. Jag vet faktiskt inte.

Hittills har vi i alla fall sluppit svälta, trots att det varit ganska tomt i skåpen ibland. För att få ner matkostnaden så har det därför blivit rätt mycket ärtsoppa och hembakat bröd den sista tiden. Det är billig mat och G gör en väldigt god ärtsoppa och själv har jag stått för brödbaket. (Jag gjorde en snabb uträkning en gång, mellan tummen och pekfingret, och kom fram till att man tjänar ca 75% på att baka själv jämfört med att köpa bröd.) Jag har bakat lite kakor och rabarberpaj med vaniljsås också, för G och jag har börjat med vanan att ta en eftermiddagsfika. Sånt gjorde vi inte förut, men det har blivit en trevlig vana. Om det blir köpekakor någon gång så blir det digestivekex. Ett sånt paket räcker i åtskilliga dagar och kostar under 10 kronor.

Det är väl så, att för att hämta lite ny energi mitt i kampen för en fungerande tillvaro, så försöker man skapa en idyll, eller åtminstone en bild av en idyll som man kan lura sig med. Den hemkokta ärtsoppan, det hembakta brödet och kakorna, och eftermiddagsfikat, bidrar till min bild av idyllen. Jag är också tacksam över att jag bor i ett rött litet hus med vita knutar hyfsat långt ut på vischan. Jag trivs med det gamla köksbordet av furu, den gamla bäddsoffan som G och jag renoverade för några år sedan, det lilla lapptäcket som jag sytt, de röda pelargonerna i fönstret och det kalla goda kranvattnet utan tillsatser. Enkla saker som jag är tacksam över.

Jag njuter också mycket av trädgården just nu och försöker göra fint där. Jag gräver och byter plantor med grannen. Jag delar plantor och tar sticklingar. Jag har kostat på mig lite luktärtsfrön och blomsterkrassefrön. Hästskit till odlingarna får jag gratis av en granne med hästar.

Jag försöker njuta av livet, men trots det känner jag ändå en gnagande oro nånstans inom mig. Vad kommer att hända när den idylliska bubblan spricker? Hur blir det med förslaget om den nya sjukförsäkringen? Om förslaget går igenom mister jag min sjukersättning i mars 2010. Jo, det är nästan två år dit men ändå. Kommer jag att bli rehabiliterad innan dess? Hur ska det gå till, när det inte har fungerat hittills? Om det inte går, vad gör jag då? Jobbar hemifrån med att baka bullar och sälja på postorder via nätet?   Undrar om lantbrevbäraren kan ta med sig 120 paket bullar??

Nä, skämt åsido, här tänker jag i alla fall dela med mig av ett recept på bondbröd:

Ingredienser: 5 dl vatten, 2 msk matolja, 25 gr jäst (dela ett paket på diagonalen så blir det jämnt), 2 tsk salt, 4 dl rågsikt, ca 8-9 dl vetemjöl, eventuellt lite kummin.

Smula sönder jästen i en degbunke. Värm vattnet till 37 grader och häll i oljan. Häll lite av degspadetöver jästen. Rör om tills jästen löst sig. Häll i resten av degspadet. Tillsätt salt och eventuellt kummin. Tillsätt rågsikten och sedan vetemjöl så att du kan få en smidig deg. När degen släpper bunkens kanter är det tillräckligt. Strö på lite vetemjöl och låt jäsa under bakduk på dragfri plats i en timme. Ta sedan fram degen igen och knåda den en stund i bunken. Ta upp den på mjölat bakbord och knåda en stund med mer mjöl. Forma två limpor och låt jäsa ytterligare 30 minuter utan bakduk. När de har jäst färdigt kan man eventuellt snitta bröden snabbt tvärs över med en vass kniv. Grädda bröden i ca 30-35 minuter i 200 grader. KLART!

Innan jag slutar babbla för idag så ska jag väl också berätta hur det gick för G efter sjukhusvistelsen. Någon läsare kanske är nyfiken, vad vet jag.

Efter den 5 dagar långa sjukhusvistelsen mår han mycket bättre. Pulsen är normal och blodtrycket är nästan normalt. Dessutom lämnade han kvar sina sömnproblem på sjukhuset. Även nästäppan som han dragits med rätt länge försvann. Han orkar också mer nu och redan på andra dagen efter hemkomsten märkte jag att han var mer lik sig själv igen, då han åter började pyssla med lite olika saker hemma istället för att bara sitta still. Han ska ju röra på sig, men får inte överanstränga sig och måste försöka att inte bli upprörd. Om han blir förbannad eller tar i för mycket är det inte bra för hjärtat. Det har han också märkt några gånger. Då blir även jag nervös och undrar ifall det ska bli värre och jag blir tvungen att ringa 112. Usch fy, inte undra på att man försöker skapa en idyll utan störande element.

Det händer ibland att man läser ett blogginlägg som man gärna skulle vilja kommentera men så finns det ingen kommentarsfunktion. Och hur man än letar finns det ingen kontaktinformation till skribenten. Självklart tycker jag att man har rätt att vara anonym. Det är jag ju själv här av anledningen som står längst upp till höger på sidan, men det går ju ändå att kommentera i bloggen och föra en dialog. Att man helt stänger ute den som läser bloggen stör mig. Det är som att "Jag har sagt mitt, men jag skiter i vad du tycker".

Ett citat från blogginlägget som fick mig att skriva det här inlägget:

"Är det inte bättre att 165000 fler människor numera har ett arbete att gå till? Och är det inte positivt att sjukfrånvaron minskar? Eller, om man vänder på saken. Var det verkligen en bra idé att förtidspensionera 550000 människor i stället för att erbjuda stöd och hjälp i tid?"

Jovisst är det bra att fler människor har ett jobb och det är väl inte så konstigt att det blivit så. Vi har ju haft högkonjuktur.

Samtidigt som sjukfrånvaron har minskat så har sjuknärvaron ökat. Så himla bra är det väl inte?

Nej, det har inte varit bra att förtidpensionera istället för att erbjuda hjälp, men man kan fråga sig vilken hjälp som varit tillgänglig. Min erfarenhet är att det särskilt inom psykiatrisektorn råder brist på kvalificerad personal. (Hur det ser ut inom andra områden vet jag inte.) Det är långt ifrån alla mottagningar som kan erbjuda t.ex. KBT och när jag ville byta läkare så gick inte det, för det fanns ingen annan. Jag fick veta att de sökte mer personal men det var svårt att få tag i. Den så kallade "vården" som jag fick när jag insjuknade var också ett praktexempel på okvalificerad vård. Så här i efterhand undrar jag vad sjutton de höll på med.

Sen kan man ju också fråga sig hur många av de som fick förtidspension som var rehabiliteringsbara. Jag är inte heller så bra på siffror så jag undrar också om både de tidsbegränsade och de permanenta förtidspensionerna är sammanslagna i siffran 550 000 eller om det bara är de sistnämnda som är det.

Sådär, nu har jag sagt mitt och vill du reagera så går det bra att skriva en kommentar nedan.

G var på återbesök hos husläkaren i morse. Läkaren tyckte att medicinen G fick i fredags inte hade haft tillräcklig effekt. Provsvaren var inte heller så bra. Därför beslutade han att G skulle läggas in på sjukhus i 2-3 dagar.

Usch, jag tycker så synd om honom. Jag saknar honom mycket.  Jag vill ha hem min gubbe.

Gårdagen kunde ha slutat värre än den gjorde. På väg hem från centrum somnade nämligen G vid ratten! Lyckligtvis vaknade han i sista sekunden när bilen var på väg rakt mot ett vägräcke och kunde göra en snabb undanmanöver. Tyvärr gick det inte helt bra. Kofångaren fick sig en bra smäll och hela bilens sida blev tillbucklad och repig. Det mesta går nog att fixa till, men det blir nog lite pyssel med det. Eventuellt får höger framskärm bytas ut. Fasiken vad onödigt. Som om man inte har tillräckligt att ta hand om ändå.

Jag är i alla fall glad att G klarade sig oskadd. Jag vågar inte tänka på vad som kunde ha hänt om han frontalkrockat med räcket. Om inte räcket hade stoppat bilen, hade kanske något träd gjort det eller så hade han hamnat i sjön. Hua  

Förra året sparade staten 5 miljarder på att sjukskrivningarna har minskat. Det rimmar illa med det faktum att vårdgarantin endast haft begränsad effekt på väntetiderna. Köerna är fortfarande nästan lika långa och så förklaringen till de minskade sjukskrivningarna kan ju knappast vara att folk är friskare. Snarare är det en effekt av den mangling sjuka utsätts för idag av både försäkringskassa och läkare.

Politikerna vill gärna blunda för den verklighet som sjuka utsätts för. Därför hoppas jag att FK Upprop kommer att växa sig riktigt stor för att synliggöra de problem som finns. Där vi vanliga dödliga berätta om våra egna erfarenheter med Försäkringskassan.

När högen med räkningar växer och det inte ramlar in tillräckligt med pengar kan man lätt bli lite desperat, men på något sätt måste man ju får det hela att gå runt. Här tänkte jag tipsa om några sätt att få in lite (snabba) pengar så man kan hålla skutan flytande och kronofogden utanför dörren (förhoppningsvis).

Ett sätt är att se sig om hemma ifall man har något man kan sälja. Oftast har man det. De grejerna kan man antingen sätta upp för auktion på Tradera eller annonsera ut på Blocket. När det är svårt att veta vad något kan vara värt så väljer man Tradera. De tar en liten (procent) provision medan Blocket har fast pris för annonserna. Det kan vara en fördel när man har många grejer att sälja. Lite dyrare grejer som man vet värdet på är de nog bäst att annonsera ut på Blocket.

Man kan också kolla på Blocket vad folk vill köpa. Man kanske har något liggande hemma som någon vill ha, eller så kan man erbjuda någon tjänst såsom exempelvis hundvakt. Jag såg t.ex. en annons igår om en som ville köpa ett luftgevär av ett gammalt märke. G råkade ha ett sådant stående i ett hörn. Det var lite defekt men komplett. Vi hade inte haft en tanke på att sälja den, men den visade sig vara värd ett par tusen. Så nu är vi ett luftgevär fattigare men det räddar några räkningar.

Ytterligare ett sätt att försöka få debet och kredit att gå ihop kan vara att kolla om det finns några fonder som man kan söka bidrag från. På biblioteket ska det finnas en bok med fonder/stiftelser som man kan söka från men det går också bra att kolla på http://www.stiftelser.lst.se/StiftWeb/SSearch.aspx. Där hittade jag själv några stiftelser som kan ge bidrag till mindre bemedlade husdjursägare för veterinärkostnader och mediciner till husdjuren. Det låter ju som om jag skulle vara deras målgrupp så jag ska kolla upp hur man gör för att ansöka.

I aftonbladet idag frågar sig Stefan Nikander vad hans liv är värt. Precis lika mycket som andra långtidssjukas liv, d.v.s. ingenting. Om man har fått cancer, panikattacker, depression, värk eller annat får man skylla sig själv. Kan man inte prestera (för det är ju det livet handlar om, eller hur?) så är man inte vatten värd ens.

Eriksson i biskopsgården har också skrivit om detta och en av de som kommenterat frågar sig:

"I praktisk tanke och handling - vad skiljer nazisternas barmhärtighetsmord på svårt sjuka och handikappade från liberalernas gradvisa avståndstagande från "parasiter"?"

Frågan låter lite brutal, men vad är skillnaden egentligen? Den mangling som sjuka utsätts för idag kommer troligen leda till fler självmord och stressrelaterade sjukdomar såsom hjärtinfarkt och plötslig vuxendöd. En slags utrensning kan man säga. De som inte pallar trycket går under och kvar blir eliten.

Häromdagen pratade jag med en granne som fått reumatism. Han har haft stora sömnproblem p.g.a. värken och det har varit en utdragen process innan han fick svar på vad som var fel. Före jul när han träffade läkaren ville han bli sjukskriven eftersom han kände sig helt slut. Svaret han fick var "det tycker inte försäkringskassan om".

Jag undrar om den här läkaren kände till att min granne jobbar som busschaufför. Det bör han nog ha gjort och då är ju uttalandet rent korkat. Att inte ha sovit på ett dygn är lika farligt som att köra rattfull med 0,8 promille. När man knappt sovit något natt efter natt, vecka efter vecka har man inget att göra bakom ratten på en buss, särskilt inte en som är full med folk.

Trötthet bakom ratten är faktiskt ett lagbrott och ca 20% av alla trafikolyckor är trötthetsrelaterade. Men är det någonsin någon som blivit straffad för trötthet? Tror inte det. Det kan nog vara lite svårt att bevisa och det är väl knappast rimligt heller att straffa någon för det när uppskattningsvis 10-15% av sveriges befolkning av sömnstörningar. Det vore intressant att se någon sorts statistik på vad alla dessa sömnstörningar beror på.

Nu fick min granne ett läkarintyg men det är ju inte samma sak som att försäkringskassan godkänner sjukskrivningen.

Citat från Försäkringskassan:

"Intyget är ett medicinskt underlag för bedömningen men det ger inte automatiskt rätt till sjukpenning eller sjuklön"