I sanningens namn

Nu är jag på gång. Jag har äntligen börjat på verksamheten för psykiskt funktionshindrade och det känns bra. Riktigt bra faktiskt. Jag har också börjat planera för hur jag ska gå vidare och en sådan viktig bit är att börja lära mig att åka buss igen. Ni som inte har mitt problem tycker väl det är en skitsak men för mig är det inte det.

Den här månaden räknade jag ut att det skulle bli ett par hundra kronor i överskott så idag när jag var på verksamheten så gick jag till den närbelägna icabutiken och köpte mig en förköpsremsa. Trots att jag inte varit där och handlat på mycket länge så gick det faktiskt riktigt bra att gå dit själv. Imorgon gör jag min första tur med bussen. Det blir bara en kort sträcka, men jag får börja så.

Andra bloggar om: ångest, panikångest, rehabilitering

Det är med tungt hjärta jag läser på Drakungens blogg att Alter Ego inte finns mer. Jag skrev om det i en tidigare bloggpost att hon fått cancer och hade hoppats att hon skulle lyckas få cancerhelvetet att fara och flyga dit pepparn växer. Det gick tyvärr inte.

Vi kände aldrig varandra IRL men jag fick uppfattningen att hon var en intelligent och färgstark person och jag beundrade ofta hennes skarpa och genomtänkta texter. Hon gjorde intryck.

Nu är världen en stor person fattigare och tomrummet är påtagligt.

Vila i frid, Helené. 

Alla vet att andra människor har levt innan de själva föddes och att vi inte varit delaktiga i historien innan vi föddes. De flesta reflekterar nog inte så mycket över det men jag kan djupdyka i frågan.

Det är en ganska stor åldersskillnad mellan mig och G, 23 år närmare bestämt. G var alltså en bit in i vuxenlivet när jag föddes och ofta när han berättar om något som hände under hans tonårstid eller tidiga vuxenliv så kommer jag på tanken att jag inte var född då. Men var var jag innan jag föddes? Varifrån kommer jag?

Jag har naturligtvis inget bergsäkert svar på frågan, men om nu universum består av ett ständigt flöde av energi så har väl jag varit en del av det flödet och nu har en del av det flödet manifesterats som mig! När jag sen dör så återgår jag väl till samma energiflöde. Hur den energin ser ut och hur den verkar vågar jag mig inte på att spekulera kring.

En annan fråga, som säkert många har ställt mer än en gång, är "vad är meningen med livet?" Svaret har gäckat mig länge, men i somras när jag satt ute i trädgården och stickade, ramlade polletten ner. Jag hade precis lyssnat klart på en serie intervjuer som Bill Harris, skaparen av Holosync, hade gjort. Plötsligt insåg jag att det är resan genom livet som är meningen med det. Något mål med livet som ska uppnås finns inte, men det förhindrar inte att man kan ha mål i livet men det är inte målen som är meningen med livet. Det är våra upplevelser som är meningen med livet, kort och gott. Sen spelar det ingen roll om upplevelserna är behagliga eller inte för oavsett vilket, så är det de som fyller våra liv. Det här betyder givetvis inte att man inte kan vilja föredra vissa upplevelser framför andra.

Ja, jag dyker lite djupt ibland och det här är svar som ramlat ur mitt huvud. Köper du dem? Är något oklart? Är det något du vill tillägga eller har du andra ideér? Kommentarer välkomnas.

Andra bloggar om: filosofi, livet, döden, meningen med livet

Intressant? 

DN rapporterar idag att det är många dödsolyckor som sker i kollektivtrafiken. Den senaste veckan har så många som 5 personer omkommit i tunnelbana, pendeltåg eller spårväg. Annars är det i genomsnitt 20 per år. Vad har hänt? Varför är det så många som dör i kollektivtrafiken?

Ja, den första tanken som slog mig är att det kanske är försäkringssjälvmord. Det är kanske ett resultat av regeringens nya ogenomtänkta sjukskrivningsregler vi ser. Jag spekulerar givetvis hej-vilt här, men det finns tecken som tyder på att många sjukskrivna är desperata.

Lite mer fakta om vad som orsakat den kraftiga ökningen av dödsfall vore önskvärt.

Det är tråkigt att en diskussion om vargen ska behöva orsaka sådan konflikter. På ena sidan står varghatarna och på den andra sidan står vargbeskyddarna.

Jag tycker att vargen är mycket vacker. Vargen är en del i vår svenska fauna och ska få finnas, men jag inser likväl att det blir konflikter då den river tamboskap. Jag kan inte sätta mig i varken varghatarnas eller vargbeskyddarnas läger då diskussionen i dessa läger lätt blir onyanserad. Jinge, som tydligen är vargbeskyddare, kan t.o.m. gå så långt att han förnekar fakta. Allt för att inte varghatarna ska få vatten på sin kvarn.

Jag gjorde en kommentar till ett av hans inlägg om vargen. Jag berättade att det finns varg bara en timmes bilresa från stockholms innerstad i närheten av bebyggelse. Vargen har dessutom dödat tamboskap och att det är självklart att det blir konflikter.

Jinge raderade min kommentar och ersatte min text med: Man får inte ljuga här.

Huh!! En lögnare? Jag? Media har vid flera tillfällen under sommaren och hösten rapporterat om att vargen både synts, fotograferats och rivit tamboskap, men det har Jinge tydligen missat.

Därför upplyste jag honom om att jag inte gillade att bli kallad för en lögnare när han inte har fakta. Jag lämnade också några länkar till stockholms länsstyrelses hemsida med fakta så att han kunde kontrollera mina påståenden. Länkarna jag gav var http://www.ab.lst.se/templates/News____12356.asp och http://www.ab.lst.se/templates/InformationPage____12469.asp

Jag tyckte också att det vore bra om han kunde återställa min tidigare kommentar men om det inte gick kunde jag godta en ursäkt.

Det var väl inte för mycket begärt? Blir man kallad för lögnare utan att man är det så kan väl en ursäkt vara på sin plats?

Tydligen tyckte Jinge att det var alldeles för skamligt så han RADERADE båda mina kommentarer. Det var verkligen FEGT, tycker jag. 

Vad tycker du?  

Jag måste börja med att erkänna att jag har noll koll på vad som gäller med det här med sjukhusbesök på arbetstid. Jag har sökt på nätet för att försöka få svar på mina funderingar, men jag har inte lyckats hitta något, så jag slänger ut frågan här. Det kanske finns någon klok och kunnig person som hittar hit och kan svara.

G måste gå till sjukhuset ganska ofta för provtagningar, undersökningar och läkarbesök. Det kan bli flera gånger per månad. Samtidigt har han ett jobb att sköta, men de här sjukhusbesöken infaller oftast under arbetstid. Hur blir det då med lönen? Blir det avdrag för den tiden som han är frånvarande, eller måste arbetsgivaren betala full lön ändå? Det sistnämnda tycker jag inte låter rätt, men vem betalar då för inkomstbortfall p.g.a. sjukhusbesök?? Eller är det så att man bara får acceptera inkomstförlusten?

I förrgår hade jag en träff med min läkare. Jag fick skjuts till mottagningen av PO eftersom G var på jobbet, men han skulle komma dit senare och möta upp mig. Jag betalade min avgift i receptionen och sen var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Sen dök G upp. Sen blev det mera vänta. Plötsligt insåg jag att jag väntat i en halvtimme efter utsatt tid. Hur sjutton gick det till?? Hade det här hänt för ett år sedan så hade jag oroligt steppat omkring i väntrummet och ideligen tittat på klockan. Jag hade definitivt inte väntat så länge med att säga till i receptionen. Nu försvann en halvtimme nästan obemärkt förbi. Nej, helt avslappnad var jag förstås inte, men jag blev riktigt förvånad över hur bra det gick.

Det visade sig att läkarn trott att det var fredag och att hon inte hade fler patienter för dagen. Haha, så kan det gå.

Det är faktiskt ett helt år sedan jag träffade min läkare senast. Under den tiden har jag inte fått någon typ av behandling, utan jag har bara ätit medicinen som jag började med för nästan ett och ett halvt år sedan. Jo, jag har ju mediterat med holosync också. Det har varit mitt eget initiativ och jag har bekostat det själv.

Vid vårt möte noterade läkaren att jag inte verkade vara lika orolig som jag var för ett år sedan. Då satt jag och skruvade mig i stolen och ville helst bara springa därifrån. Nu tyckte läkaren att vi skulle prova att sänka min medicindos. Vi får väl se hur det går.

Efter läkarbesöket skulle vi lämna in lite papper till soc igen (men det slipper vi snart). Sockontoret ligger vägg i vägg med psykmottagningen men vi kom inte på det där med papprena förrän vi kommit ut till bilen. Jag tog papprena och gick tillbaka dit själv. Upp till fjärde våningen! G satt kvar i bilen. Även det här gick förvånansvärt bra. Undrar om jag kanske håller på att bli normal?? Hm, det är nog en bra bit kvar, men det här pekar åt rätt håll.

Jag berättade för några dagar sedan om att G har fått ett jobb, men enligt reglerna för lönebidrag så får han ingen lön för första månaden. Ersättningen blir det samma som han får i a-kassa. Det skulle innebära att vi ligger kvar med en inkomst på existensminimum, men att utgiften för bensin ökar. Vi skulle alltså gå back på att han jobbar den här månaden. Det är helt sjukt.

Det tycker arbetsgivaren också, så de har sagt att han ska tanka bilen och ge dem kvittot på bensinen så ersätter de honom för det. Det är ingenting som de måste göra, men de gör det ändå!  Det är kanske inte så mycket i det stora hela men ändå en vänlig och tillmötesgående gest.  

Det var med stort intresse som jag noterade att DN har publicerat en artikel om människans mognadstrappa, även om det där var vinklat som "chefens mognadstrappa". Det är ju alltid lättare att analysera andra, men alla människor befinner sig någonstans på mognadstrappan och det inkluderar även dig och mig.

Artikeln tar bara upp de mognadsstadier som är vanligast för vuxna individer, men det finns steg både före och efter dessa stadier. En del tror att ju högre upp på mognadstrappan man är, desto "bättre" eller "mer värd som människa" är man. Riktigt så är det inte. Ingen skulle väl komma på tanken att en vuxen skulle vara mer värd än ett barn, som naturligtvis ligger lägre på mognadstrappan. Poängen är snarare, att ju mer mognad man har, desto bättre fungerar man som människa.

Eftersom jag med min panikångest har stor erfarenhet av att fungera uselt, så har jag intresserat mig mycket för personlig utveckling. Det har ju varit uppenbart för mig att andra har fungerat mycket bättre än jag, men hur mycket bättre är det möjligt fungera? Hur långt kan man nå? De flesta som är friska brukar kanske inte fundera i dom banorna, utan kör på som de alltid har gjort utan vidare reflektion. Det är synd.

Som jag sa tidigare så är det alltid lättare att analysera andra. Man ser deras brister mycket lättare än sina egna. Kanske är det en egenskap hos den andre som man retar sig på (vilket då är en skugga av dig själv) eller så ser du dysfunktionella beteenden som skapar problem.

Hur är det med dig själv egentligen? Vet du det? Är du beredd att se dig själv i vitögat och växa som människa? Jag hoppas det för det är riktigt spännande och givande. Det är kanske inte alltid så bekvämt, men värt priset.

Lästips:

The blog that ate Mind Chatter.  Blogg skriven av Bill Harris, skaparen av Holosync. Länken går till första inlägget. Bill har under det senaste året skrivit mycket om människans utvecklingsstadier.

Ett bra verktyg för personlig utveckling:

Holosync meditation. Det här har jag skrivit om tidigare och rekommenderar det varmt. 

Dick Erixon tycks tro att man i sverige kan leva på bidrag månad efter månad, år efter år utan att det ställs några krav på motprestation. Fel, fel, fel! Det ställs krav på den som söker bidrag, oavsett vilket. Det är inget man bara får och vem tusan vill leva på existensminimum?? Har Dick någon aning om hur lite det är och hur lite det täcker??