Var är min ångest?
För en tid sedan skrev jag att startskottet har gått, d.v.s jag har kunnat börja med att träna på bussåkning. Det startade med två turer i närheten av där jag bor, den första mellan två hållplatser som båda har promenadavstånd med hemmet och den andra resan blev med bil åt ena hållet och buss tillbaka. Det gick hur bra som helst. Jag var tvungen att öka svårighetsgraden men insåg att det skulle bli svårt att få till någon regelbunden träning utan hjälp. Jag bor ju på landet där bussarna inte går så ofta och utan hjälp så skulle ökningen av svårighetsgraden på övningarna bli för stor.
Därefter valsade jag omkring i systemet ett tag där den ena hänvisade till den andra som hänvisade till den tredje o.s.v. Tillslut löstes det med att jag kan utföra övningarna då jag går på verksamheten för psykiskt funktionshindrade. Samtidigt har jag utökat mina två pass där med ytterligare ett.
Nu har jag gjort två turer med bussen därifrån och det har verkligen gått över förväntan. Dessutom var jag själv in till apoteket i söndags medan G satt kvar i bilen en bit bort. Min ångest har varit minimal och jag känner mig lite häpen. Så här lätt ska det väl inte vara? Det är ju inte första gången jag försökt komma tillbaka och tidigare har jag fått kämpa en hel del. Var är den stora ångesten nu? Kan det vara så att det faktiskt är Holosyncen som dämpat min ångest? Jag är benägen att tro det.
Jag tror banne mig att jag åker med bussen ända till centrum nästa gång.
Tidigare bloggpost om Holosync.
Andra bloggar om: ångest, panikångest, ångestsyndrom, meditation
