I sanningens namn

Ibland blir man omskakad och det blev jag idag när jag tittade in på Alter Egos blogg. Jag har inte varit där på länge sedan min rss-läsare började krångla men hennes blogg är en av de första bloggarna jag uppmärksammade när jag började läsa bloggar. Nu har hon fått cancer. Det känns som ett slag i ansiktet. Vi känner inte varandra personligen men jag blir berörd ändå. Jag kan bara hoppas och be att hon tar sig igenom precis som några andra jag mött har gjort.

Det som gör mig förbannad är att hon blivit ignorerad av sjukvården alltför länge. Ju tidigare en cancer upptäcks, desto bättre chans har man, men med stressade och avtrubbade läkare lär hon inte vara varken den första eller den sista svårt sjuka personen som avfärdas. Ett exempel finns faktiskt här hemma. När G led svårt av sin hjärtsvikt, fick han diagnosen depression. Vi trodde på det. Någonstans fanns nog en aning om att det inte stämde, men som drabbad är det så lätt att förneka det. Efteråt har jag förstått att hjärtsvikt och depression kan ha en del likartade symptom, men en koll av puls och blodtryck hade avslöjat skillnaden. Då tyckte vi att läkaren verkade lyssnande och förstående, men det var bara en fasad. Som läkare borde han ha reagerat på att G knappt orkade gå över torget i centrum (+ alla de andra symptomen som h*n fick skriflig information om).

Nu hade G tur. Hans sjukdom upptäcktes i sista stund och hjärtat har återhämtat sig mycket bra.

Man kan undra hur många det är som far illa av att läkare inte har tid för sina patienter eller ignorerar dem och hur många det är som mister livet p.g.a. att vårdapparaten inte fungerar. Och mitt i alltihop skriker folk om att "det ska löna sig att arbeta". Ärligt talat så gör det mig kräkfärdig. Det finns en hel del att säga om detta men för närvarande avstår jag. 

Mina tankar går till Alter Ego och hennes familj. Det finns inget jag kan göra för att hjälpa till, mer än att hoppas på att hon orkar och kan kämpa sig igenom.