I sanningens namn

Det är tråkigt att en diskussion om vargen ska behöva orsaka sådan konflikter. På ena sidan står varghatarna och på den andra sidan står vargbeskyddarna.

Jag tycker att vargen är mycket vacker. Vargen är en del i vår svenska fauna och ska få finnas, men jag inser likväl att det blir konflikter då den river tamboskap. Jag kan inte sätta mig i varken varghatarnas eller vargbeskyddarnas läger då diskussionen i dessa läger lätt blir onyanserad. Jinge, som tydligen är vargbeskyddare, kan t.o.m. gå så långt att han förnekar fakta. Allt för att inte varghatarna ska få vatten på sin kvarn.

Jag gjorde en kommentar till ett av hans inlägg om vargen. Jag berättade att det finns varg bara en timmes bilresa från stockholms innerstad i närheten av bebyggelse. Vargen har dessutom dödat tamboskap och att det är självklart att det blir konflikter.

Jinge raderade min kommentar och ersatte min text med: Man får inte ljuga här.

Huh!! En lögnare? Jag? Media har vid flera tillfällen under sommaren och hösten rapporterat om att vargen både synts, fotograferats och rivit tamboskap, men det har Jinge tydligen missat.

Därför upplyste jag honom om att jag inte gillade att bli kallad för en lögnare när han inte har fakta. Jag lämnade också några länkar till stockholms länsstyrelses hemsida med fakta så att han kunde kontrollera mina påståenden. Länkarna jag gav var http://www.ab.lst.se/templates/News____12356.asp och http://www.ab.lst.se/templates/InformationPage____12469.asp

Jag tyckte också att det vore bra om han kunde återställa min tidigare kommentar men om det inte gick kunde jag godta en ursäkt.

Det var väl inte för mycket begärt? Blir man kallad för lögnare utan att man är det så kan väl en ursäkt vara på sin plats?

Tydligen tyckte Jinge att det var alldeles för skamligt så han RADERADE båda mina kommentarer. Det var verkligen FEGT, tycker jag. 

Vad tycker du?  

Jag måste börja med att erkänna att jag har noll koll på vad som gäller med det här med sjukhusbesök på arbetstid. Jag har sökt på nätet för att försöka få svar på mina funderingar, men jag har inte lyckats hitta något, så jag slänger ut frågan här. Det kanske finns någon klok och kunnig person som hittar hit och kan svara.

G måste gå till sjukhuset ganska ofta för provtagningar, undersökningar och läkarbesök. Det kan bli flera gånger per månad. Samtidigt har han ett jobb att sköta, men de här sjukhusbesöken infaller oftast under arbetstid. Hur blir det då med lönen? Blir det avdrag för den tiden som han är frånvarande, eller måste arbetsgivaren betala full lön ändå? Det sistnämnda tycker jag inte låter rätt, men vem betalar då för inkomstbortfall p.g.a. sjukhusbesök?? Eller är det så att man bara får acceptera inkomstförlusten?

Jag har redan tidigare skrivit om att jag vill tjäna egna pengar i stället för att leva på sjukersättning. Jag har en ide´och en plan för en verksamhet som skulle kunna fungera i mitt fall, men frågan är hur en övergång ska gå till. Med den nya sjukförsäkringen så mister jag min sjukersättning för gott i mars 2010. Det finns inga garantier att jag kommer att kunna ha ett vanligt jobb då och det är också ganska lite sannolikhet att jag kan få ett jobb, så snart är det bära eller brista som gäller.

I mitt sökande efter svar på hur jag skulle kunna göra fann jag att det finns ett koncept som heter egenanställning. I ett egenanställningsföretag är man alltså anställd för att bedriva en egen verksamhet.

Enligt FSK kan man prova på att arbeta och behålla sin ersättning i max 3 månader och sedan ha sjukersättningen vilande. Det låter bra men tyvärr har jag lärt mig att FSK inte riktigt är att lita på så det känns inte helt säkert. Jag skulle vilja börja med 25% och sedan utöka när jag känner mig redo. Om FSK skulle få för sig att jag plötsligt skulle vara 100% arbetsför och drar in hela min ersättning så blir det platt fall. För mig känns det orealistiskt att gå från 0 till 100 direkt och då får man ju gå till soc eftersom den lönen som G nu kommer att få på sitt halvtidsjobb inte räcker för oss båda. Den arbetsinsats jag tror mig kunna utföra och den inkomst jag kan tänkas få på det, kommer inte heller att täcka upp. Jag vill ju absolut inte gå till soc, men lyckligtvis så skapar en egenanställning inga konflikter med dem. (Det är åtminstone vad jag har hört.)

Hm, det känns som om jag står och trampar i farstun. Ska den här fågeln våga flyga??  

Ibland blir man omskakad och det blev jag idag när jag tittade in på Alter Egos blogg. Jag har inte varit där på länge sedan min rss-läsare började krångla men hennes blogg är en av de första bloggarna jag uppmärksammade när jag började läsa bloggar. Nu har hon fått cancer. Det känns som ett slag i ansiktet. Vi känner inte varandra personligen men jag blir berörd ändå. Jag kan bara hoppas och be att hon tar sig igenom precis som några andra jag mött har gjort.

Det som gör mig förbannad är att hon blivit ignorerad av sjukvården alltför länge. Ju tidigare en cancer upptäcks, desto bättre chans har man, men med stressade och avtrubbade läkare lär hon inte vara varken den första eller den sista svårt sjuka personen som avfärdas. Ett exempel finns faktiskt här hemma. När G led svårt av sin hjärtsvikt, fick han diagnosen depression. Vi trodde på det. Någonstans fanns nog en aning om att det inte stämde, men som drabbad är det så lätt att förneka det. Efteråt har jag förstått att hjärtsvikt och depression kan ha en del likartade symptom, men en koll av puls och blodtryck hade avslöjat skillnaden. Då tyckte vi att läkaren verkade lyssnande och förstående, men det var bara en fasad. Som läkare borde han ha reagerat på att G knappt orkade gå över torget i centrum (+ alla de andra symptomen som h*n fick skriflig information om).

Nu hade G tur. Hans sjukdom upptäcktes i sista stund och hjärtat har återhämtat sig mycket bra.

Man kan undra hur många det är som far illa av att läkare inte har tid för sina patienter eller ignorerar dem och hur många det är som mister livet p.g.a. att vårdapparaten inte fungerar. Och mitt i alltihop skriker folk om att "det ska löna sig att arbeta". Ärligt talat så gör det mig kräkfärdig. Det finns en hel del att säga om detta men för närvarande avstår jag. 

Mina tankar går till Alter Ego och hennes familj. Det finns inget jag kan göra för att hjälpa till, mer än att hoppas på att hon orkar och kan kämpa sig igenom.