I sanningens namn

I förrgår hade jag en träff med min läkare. Jag fick skjuts till mottagningen av PO eftersom G var på jobbet, men han skulle komma dit senare och möta upp mig. Jag betalade min avgift i receptionen och sen var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Sen dök G upp. Sen blev det mera vänta. Plötsligt insåg jag att jag väntat i en halvtimme efter utsatt tid. Hur sjutton gick det till?? Hade det här hänt för ett år sedan så hade jag oroligt steppat omkring i väntrummet och ideligen tittat på klockan. Jag hade definitivt inte väntat så länge med att säga till i receptionen. Nu försvann en halvtimme nästan obemärkt förbi. Nej, helt avslappnad var jag förstås inte, men jag blev riktigt förvånad över hur bra det gick.

Det visade sig att läkarn trott att det var fredag och att hon inte hade fler patienter för dagen. Haha, så kan det gå.

Det är faktiskt ett helt år sedan jag träffade min läkare senast. Under den tiden har jag inte fått någon typ av behandling, utan jag har bara ätit medicinen som jag började med för nästan ett och ett halvt år sedan. Jo, jag har ju mediterat med holosync också. Det har varit mitt eget initiativ och jag har bekostat det själv.

Vid vårt möte noterade läkaren att jag inte verkade vara lika orolig som jag var för ett år sedan. Då satt jag och skruvade mig i stolen och ville helst bara springa därifrån. Nu tyckte läkaren att vi skulle prova att sänka min medicindos. Vi får väl se hur det går.

Efter läkarbesöket skulle vi lämna in lite papper till soc igen (men det slipper vi snart). Sockontoret ligger vägg i vägg med psykmottagningen men vi kom inte på det där med papprena förrän vi kommit ut till bilen. Jag tog papprena och gick tillbaka dit själv. Upp till fjärde våningen! G satt kvar i bilen. Även det här gick förvånansvärt bra. Undrar om jag kanske håller på att bli normal?? Hm, det är nog en bra bit kvar, men det här pekar åt rätt håll.

Jag berättade för några dagar sedan om att G har fått ett jobb, men enligt reglerna för lönebidrag så får han ingen lön för första månaden. Ersättningen blir det samma som han får i a-kassa. Det skulle innebära att vi ligger kvar med en inkomst på existensminimum, men att utgiften för bensin ökar. Vi skulle alltså gå back på att han jobbar den här månaden. Det är helt sjukt.

Det tycker arbetsgivaren också, så de har sagt att han ska tanka bilen och ge dem kvittot på bensinen så ersätter de honom för det. Det är ingenting som de måste göra, men de gör det ändå!  Det är kanske inte så mycket i det stora hela men ändå en vänlig och tillmötesgående gest.  

G har fått ett jobb. Mot alla odds. Hans hälsa har stadigt förbättrats efter sjukhusvistelsen och därmed har även jobbsökning tagit fart. Nu finns det ju en chans att klara något jobb när han inte är ett vrak längre. Det var ju lite dåligt med arbetsutbudet för vrak.

Till en början kändes det här jobbet jätteroligt men tyvärr har det hela fått en besk bismak.

Det var för två veckor sen som handläggaren på AF ringde och sa att ett företag behövde en person som G, d.v.s. en äldre person med massor av livserfarenhet och arbetslivserfarenhet. Om personen hade lite "defekter" så var det inget hinder. Yngre personer var de inte intresserade av och så vitt jag kunde förstå så var ingen på firman under 40 år. Inte ens chefen.

G ringde dit och allt lät positivt. Det bestämdes att han skulle dit för en intervju. Allt gick bra och han blev välkommen att börja jobba där. Personkemin verkade också stämma. Han som intervjuade G stack inte under stolen med att de hade svårt att anställa utan lönebidrag eftersom de var en så liten firma. Det hade G inga problem med.

Firman skulle kontakta AF för att klara ut det administrativa. På fredagen (förra veckan) hade de ännu inte fått tag i handläggaren på AF. Klockan kvart över 6 på kvällen ringde de G för att meddela det så att han inte skulle gå över helgen och undra. Den omtänksamheten tyder ju på att de har både hjärta och hjärna.

Igår (måndag) kom kallduschen. Handläggaren från AF ringde och sa att G skulle komma upp dit och skriva under papper. G åkte dit och det var då han fick reda på att han skulle vara tvungen att jobba första månaden utan lön, eller rättare sagt för samma summa som han i dagsläget får från a-kassan! Det innebär under 30 kr/timmen (netto) och det är inget annat än ett slavkontrakt. Någon extra ersättning för en ökning av bensinkostnaden som blir till följd av att han måste ta bilen till jobbet varje dag utgår inte. (Det går inga bussar till industriområdet där han ska jobba.)

Nivån på lönebidraget beror på hur mycket en funktionsnedsättning påverkar arbetet och jag antar att det är därför de har denna prövomånad. När man har prövotid i andra jobb får man ju betalt för den tiden och det är verkligen skamligt att han inte får tillgodogöra sig de timmar han kommer att jobba under den här månaden. Jag menar, Gs lön kommer ju att vara en normal lön oavsett hur stort lönebidraget är. Det är en grej mellan arbetsgivaren och AF. Då borde de väl kunna bestämma lönebidragets storlek när prövomånaden är slut och sen när lönen ska betalas månaden efter så skulle G få sin lön. Svårare än så borde det inte vara.

Så igår kväll och nu i morse var G riktigt förbannad. Han hade aldrig känt sig så förödmjukad i hela sitt liv. Han funderade på att skita i alltihop, men åkte till jobbet i morse ändå.

Jag ringde nån timme senare för att höra hur det gått. Det var inte riktigt läge att berätta hur diskussionen på jobbet gått, men jag skulle få reda på det sen. Han lät i alla fall inte arg längre och stod i en butik för att inhandla arbetsskor och arbetsoverall (allmänt kallad för "sparkdräkt" .)

Vi får se hur det går… 

Det var med stort intresse som jag noterade att DN har publicerat en artikel om människans mognadstrappa, även om det där var vinklat som "chefens mognadstrappa". Det är ju alltid lättare att analysera andra, men alla människor befinner sig någonstans på mognadstrappan och det inkluderar även dig och mig.

Artikeln tar bara upp de mognadsstadier som är vanligast för vuxna individer, men det finns steg både före och efter dessa stadier. En del tror att ju högre upp på mognadstrappan man är, desto "bättre" eller "mer värd som människa" är man. Riktigt så är det inte. Ingen skulle väl komma på tanken att en vuxen skulle vara mer värd än ett barn, som naturligtvis ligger lägre på mognadstrappan. Poängen är snarare, att ju mer mognad man har, desto bättre fungerar man som människa.

Eftersom jag med min panikångest har stor erfarenhet av att fungera uselt, så har jag intresserat mig mycket för personlig utveckling. Det har ju varit uppenbart för mig att andra har fungerat mycket bättre än jag, men hur mycket bättre är det möjligt fungera? Hur långt kan man nå? De flesta som är friska brukar kanske inte fundera i dom banorna, utan kör på som de alltid har gjort utan vidare reflektion. Det är synd.

Som jag sa tidigare så är det alltid lättare att analysera andra. Man ser deras brister mycket lättare än sina egna. Kanske är det en egenskap hos den andre som man retar sig på (vilket då är en skugga av dig själv) eller så ser du dysfunktionella beteenden som skapar problem.

Hur är det med dig själv egentligen? Vet du det? Är du beredd att se dig själv i vitögat och växa som människa? Jag hoppas det för det är riktigt spännande och givande. Det är kanske inte alltid så bekvämt, men värt priset.

Lästips:

The blog that ate Mind Chatter.  Blogg skriven av Bill Harris, skaparen av Holosync. Länken går till första inlägget. Bill har under det senaste året skrivit mycket om människans utvecklingsstadier.

Ett bra verktyg för personlig utveckling:

Holosync meditation. Det här har jag skrivit om tidigare och rekommenderar det varmt.