I sanningens namn

Sen G kom hem från sjukhuset har allt liksom stannat av. Luften har gått ur en kan man säga. Man gör det man ska för att livet ska fungera. Fyller i blanketter, ringer telefonsamtal, skickar brev/blanketter, lagar mat, går ut med hunden, räknar inkomster, summerar räkningar, planerar månadens ekonomi, städar, planterar en blomma o.s.v. Resten skiter man helt enkelt i. Man orkar inte bry sig. Man försöker stänga in sig i sin egna lilla värld, där allt är bra och underskottet i ekonomin hetsar man inte upp sig över längre. Det kanske löser sig den här gången också. Jag vet faktiskt inte.

Hittills har vi i alla fall sluppit svälta, trots att det varit ganska tomt i skåpen ibland. För att få ner matkostnaden så har det därför blivit rätt mycket ärtsoppa och hembakat bröd den sista tiden. Det är billig mat och G gör en väldigt god ärtsoppa och själv har jag stått för brödbaket. (Jag gjorde en snabb uträkning en gång, mellan tummen och pekfingret, och kom fram till att man tjänar ca 75% på att baka själv jämfört med att köpa bröd.) Jag har bakat lite kakor och rabarberpaj med vaniljsås också, för G och jag har börjat med vanan att ta en eftermiddagsfika. Sånt gjorde vi inte förut, men det har blivit en trevlig vana. Om det blir köpekakor någon gång så blir det digestivekex. Ett sånt paket räcker i åtskilliga dagar och kostar under 10 kronor.

Det är väl så, att för att hämta lite ny energi mitt i kampen för en fungerande tillvaro, så försöker man skapa en idyll, eller åtminstone en bild av en idyll som man kan lura sig med. Den hemkokta ärtsoppan, det hembakta brödet och kakorna, och eftermiddagsfikat, bidrar till min bild av idyllen. Jag är också tacksam över att jag bor i ett rött litet hus med vita knutar hyfsat långt ut på vischan. Jag trivs med det gamla köksbordet av furu, den gamla bäddsoffan som G och jag renoverade för några år sedan, det lilla lapptäcket som jag sytt, de röda pelargonerna i fönstret och det kalla goda kranvattnet utan tillsatser. Enkla saker som jag är tacksam över.

Jag njuter också mycket av trädgården just nu och försöker göra fint där. Jag gräver och byter plantor med grannen. Jag delar plantor och tar sticklingar. Jag har kostat på mig lite luktärtsfrön och blomsterkrassefrön. Hästskit till odlingarna får jag gratis av en granne med hästar.

Jag försöker njuta av livet, men trots det känner jag ändå en gnagande oro nånstans inom mig. Vad kommer att hända när den idylliska bubblan spricker? Hur blir det med förslaget om den nya sjukförsäkringen? Om förslaget går igenom mister jag min sjukersättning i mars 2010. Jo, det är nästan två år dit men ändå. Kommer jag att bli rehabiliterad innan dess? Hur ska det gå till, när det inte har fungerat hittills? Om det inte går, vad gör jag då? Jobbar hemifrån med att baka bullar och sälja på postorder via nätet?   Undrar om lantbrevbäraren kan ta med sig 120 paket bullar??

Nä, skämt åsido, här tänker jag i alla fall dela med mig av ett recept på bondbröd:

Ingredienser: 5 dl vatten, 2 msk matolja, 25 gr jäst (dela ett paket på diagonalen så blir det jämnt), 2 tsk salt, 4 dl rågsikt, ca 8-9 dl vetemjöl, eventuellt lite kummin.

Smula sönder jästen i en degbunke. Värm vattnet till 37 grader och häll i oljan. Häll lite av degspadetöver jästen. Rör om tills jästen löst sig. Häll i resten av degspadet. Tillsätt salt och eventuellt kummin. Tillsätt rågsikten och sedan vetemjöl så att du kan få en smidig deg. När degen släpper bunkens kanter är det tillräckligt. Strö på lite vetemjöl och låt jäsa under bakduk på dragfri plats i en timme. Ta sedan fram degen igen och knåda den en stund i bunken. Ta upp den på mjölat bakbord och knåda en stund med mer mjöl. Forma två limpor och låt jäsa ytterligare 30 minuter utan bakduk. När de har jäst färdigt kan man eventuellt snitta bröden snabbt tvärs över med en vass kniv. Grädda bröden i ca 30-35 minuter i 200 grader. KLART!

Innan jag slutar babbla för idag så ska jag väl också berätta hur det gick för G efter sjukhusvistelsen. Någon läsare kanske är nyfiken, vad vet jag.

Efter den 5 dagar långa sjukhusvistelsen mår han mycket bättre. Pulsen är normal och blodtrycket är nästan normalt. Dessutom lämnade han kvar sina sömnproblem på sjukhuset. Även nästäppan som han dragits med rätt länge försvann. Han orkar också mer nu och redan på andra dagen efter hemkomsten märkte jag att han var mer lik sig själv igen, då han åter började pyssla med lite olika saker hemma istället för att bara sitta still. Han ska ju röra på sig, men får inte överanstränga sig och måste försöka att inte bli upprörd. Om han blir förbannad eller tar i för mycket är det inte bra för hjärtat. Det har han också märkt några gånger. Då blir även jag nervös och undrar ifall det ska bli värre och jag blir tvungen att ringa 112. Usch fy, inte undra på att man försöker skapa en idyll utan störande element.