I sanningens namn

Imorse hände det där igen som jag vet kan hända men som inte bör hända. Hunden fick insulinkänning. Det har hänt några gånger förut. Jag känner igen symptomen och jag vet vad jag ska göra men det är otäckt ändå. Särskilt när man är ensam med henne ute i skogen.

Några minuter innan det hände noterade jag att hon inte verkade vara riktigt sig själv, men det var bara en diffus aning. Sen säckade hon ihop och tanken som for genom huvudet var "fan, är det dags nu igen?". Det var bara att ta fram dextrosoltabletterna så fort det gick och ge henne. Hon åt dem själv för hon har lärt sig att de smakar gott.

Mer än så kunde jag inte göra. Det var bara att vänta på att det skulle gå över. Varje sekund och minut kändes som en evighet. Hon vinglade, hade svårt att stå och ramlade omkull med bakdelen. Man hann ju fundera en del. "Hjälp, vad ska jag göra om det inte går över? Kan jag bära hem henne? Ska jag bära henne till gården 300 meter bort för att få hjälp? Tänk om hon dör?" Hon är ju ingen lättviktarhund heller med sina 30 kg så det är ingen lätt match för mig att bära henne.

Visst, jag vet att en insulinkänning normalt går över inom tio minuter, men det är så lätt att måla fan på väggen. Man är rädd för att det just den här gången ska bli ett livshotande scenario, men det fanns egentligen inget som talade för att det skulle vara det. 

Nu var det här ett normalfall och hon kvicknade till så småningom. Små försiktiga steg blev till raskare steg och sen blev hon lika pigg som vanligt. När vi kom hem fick hon ett extra mål mat för att höja blodsockret mer stabilt. Jag försökte få tag i veterinären också men hon var inte anträffar. Jag får försöka igen i morgon.

En del undrar hur jag orkar med att ha en hund med diabetes. Tja, vad ska jag annars göra? Inte avliva i alla fall. Det andra alternativet är ju att sköta diabetes. Regelbundna rutiner och noggrannhet är ledorden. Jag får med andra ord aldrig sovmorgon och måste hela tiden ta hänsyn till hennes rutiner varje dag, men jag har vant mig. Lönen för den mödan är att jag får en glad hund som jag får behålla ett tag till. Vi kan alltså fortsätta att ha skoj tillsammans.