I sanningens namn

Som jag skrivit tidigare så blev vår ansökan om försörjningsstöd avslagen. Vi har nämligen ett överskott på hela 96 kr över existensminimum. I praktiken är det nog ett underskott, med tanke på kostnader vi har (typ amortering m.m.) som inte kan tas med i socialens beräkningar.

Som om inte det och allt annat elände vi dras med vore nog, så har jag också fått tandvärk. Jag kollade upp på nätet om socialen ger hjälp till tandvård och de gör det för "akut tandvård". Vad innebär då det? Räcker det med att jag har ont eller måste jag ha skitont om det ska räknas som akut? Med andra ord, räknas det som akut om jag faktiskt klarar av att vänta några dagar på att få en tid hos tandläkaren?

Nu är det ju fortfarande en röd dag kvar av den här julen och jag känner att jag inte behöver rusa iväg till tandläkaren nu med detsamma. Så förbannat ont har jag inte. Mensvärk är värre men det här molandet jag har i käften just nu är inte heller så kul.

Enligt socialkontorets beräkningar har vi 96 kr i överskott. Handläggaren där gjorde väl så gott hon kunde inom de ramar hon hade till förfogande, men summan blev ändå att vi har ett överskott. Inga pengar därifrån alltså.

Dessvärre så räknar de bara räntan för lånen som boendekostnad. Amorteringen får inte tas upp som kostnad. De smålån som G tog några månader innan han fick sluta sitt jobb, kunde det heller inte tas någon hänsyn till. Bilen blev det inget extra för trots att G har sitt fotproblem. Det enda man kunde få var pengar till ett busskort, men eftersom G inte kan gå till bussen, så är alternativet färdtjänst.

Jag minns inte om den extra slamtömningen vi fick göra för en tid sedan kunde tas med i beräkningen. Den räkningen ligger vi efter med. Tur att vi inte har någon tv i alla fall så vi slipper betala tv-licens. Kläder/skor och nöjen blir det inte tal om, men sånt har vi ändå inte lagt pengar på förut heller. Dom pengarna går till bilen och kostnaderna för hundens diabetes.

Hur fasen kunde det bli så här? Ja, det är ju Gs ekonomi som är helt åt helvete och eftersom jag bor med honom så har jag nu också fått kniven mot strupen. Jag känner mig besviken och förbannad på honom.

Han borde ha pratat med läkaren om ALLA sina fysiska och psykiska problem. Om han hade tagit med allt så tror jag att han hade kunnat få en halvtids sjukskrivning åtminstone. (Inte ens hans läkare orkar jobba heltid så hur G skulle orka med det, det vet jag inte.) Om han trots det inte hade fått en sjukskrivning, så skulle han informerat arbetsförmedlingen och alfakassan att han söker heltidsjobb (oavsett om han gjorde det eller inte). Tyvärr så sa han på arbetsförmedlingen för länge sen att han söker ett halvtidsjobb eftersom han inte orkar jobba heltid längre. Det betyder ju att han bara får halv ersättning från alfakassan.

Skit också!! Det hade inte behövt bli så här, men vad skulle JAG ha gjort?? Jag har flera gånger erbjudit mig att ringa hans läkare men inte fått det. Jävla tjurgubbe. Skulle jag ha gjort det mot hans vilja? Fanns det något jag hade kunnat gjort för att hans ersättning från alfakassan hade blivit högre? Tror inte det. Jag har försökt hjälpa honom att hitta ett passande jobb, men det finns inte så mycket som passar. Fysiskt ansträngande jobb fungerar inte (han fick svår värk även av skitjobbet på SDR som trots allt inte var så fysiskt ansträngande), stressigt jobb är inte lämpligt för honom och ett jobb som innebär dataarbete går inte heller. Finns det över huvudtaget NÅGOT som passar??

Jag vet i alla fall om en sak som jag INTE borde ha gjort. Jag borde inte ha flyttat ihop med honom.  

Nu behöver jag bara skriva av mig lite. G skickade in ansökan till soc i förra veckan. Nu har vi fått ett svar som säger att det troligen blir avslag. Hur som helst så ringde jag dit för att ställa lite frågor och det verkar som om handläggaren där har räknat fel på ca 2-3 tusen kr i boendekostnad till vår fördel. Kanske kan det bli lite mer än 600 kr för busskort också eftersom G är beroende av bilen. Han kan ju helt enkelt inte gå 2 kilometer till bussen (och sedan tillbaka), vilket är dokumenterat.

Den senaste veckan har vi verkligen levt på marginalen. Flera räkningar är obetalda och det har inte funnits mycket pengar till mat. Svultit har vi ju inte gjort, men nog fasen har det varit torftigt och det har inte funnits mycket att välja på i kylen och frysen.

Vad fasen är det jag har beslutsångest över då? Jo, den summan som det eventuellt kan komma från soc är ju existensminimum för oss båda. Eftersom min inkomst överstiger existensminimum så måste jag försörja G till viss del. Det står så i lagen. Visst kan jag bidra efter förmåga, men G vill inte det. Dessutom är det så att min hund är sjuk i diabetes. Hon behöver speciell mat, insulin och sprutor. Dessutom måste jag köpa urinstickor varje månad för att kolla uringlukosen och dessutom ska hennes försäkring betalas och veterinärbesök måste också göras då och då. Jycken kostar alltså över tusen kronor varje månad, ibland närmare två tusen när vi måste besöka veterinären och det är faktiskt dags nu.

Kostnader för djur ingår inte det försörjningsstöd man kan få av soc. Så hur ska jag bolla den här pengakarusellen? Det finns nog inte mycket jag kan avvara för att kunna betala för hundens kostnader och då återstår ju egentligen bara två alternativ. Avliva hunden eller flytta ifrån G så att jag slipper försörja honom. Inga roliga alternativ.

Jag tycker att G borde vara sjukskriven p.g.a den värk han har, men det tycker ju inte andra. I så fall så skulle vi klara oss utan soc. De jobb som G kan ta står inte som spön i backen heller. Läget känns minst sagt trängt.

G har fått ett jobb som reklamutdeklare med bil för SDR (Svensk direktreklam). Han skrev en ansökan och skickade in. En tid senare ringde de och sa att två distrikt var lediga. Någon anställningsintervju behövdes inte. Lönen skulle vara en prestationslön som baserades på vikten av reklamen och antalet hushåll det skulle delas ut till. Någon summa sa de aldrig men vi tänkte att det nog åtminstone skulle ge mer än alfakassan, så han nappade.

I fredags vid tre-tiden kom då buntarna med reklam. Drygt 200 kg var det. Alltihop skulle bladas ihop till buntar som sedan skulle delas ut. Vi hjälptes åt med det men vi var ändå inte klara förrän vid halv elva på kvällen. Visst tog vi paus för att laga mat, äta, gå på toa, ta rökpaus och gå ut med hunden, så den effektiva arbetstiden var ungefär 5 timmar var, snällt räknat. Det blev alltså 10 timmar arbetstid.

Lördag förmiddag stack vi iväg för att dela ut reklamen till det första distriktet. Det tog också ungefär fem timmar sammanlagt. Eftersom jag inte tror att vi tjänade så mycket tid på att vara två på den här rundan, utom på ett ställe, så räknar jag inte dubbelt här.  

I morse åkte vi då iväg med det sista till det andra distriktet. Det tog ca 2 1/2 timme men vi tjänade alldeles säkert in 1 1/2 timme på den här rundan eftersom vi var två. Därför räknar jag med att det tog 4 arbetstimmar för att slutföra det här. Den sammanlagda tiden för att förbereda och sedan dela ut skiten var alltså ungefär 19 timmar! Det betyder att vi har tjänat ca 21 kr/ timme! Fantastiskt!! *ironisk som fan*

Visst, det var första gången vi körde, så det tog säkert lite extra tid bara därför, men så himla mycket snabbare kan man nog inte göra det på. Skulle man möjligen lyckas halvera den tiden så är man ändå inte uppe i mer än 40 spänn i timmen. Naturligtvis ska det sedan dras skatt på den summan. Det är inget annat är modernt slaveri. De borde skämmas. T.o.m alfakassan ger mer pengar än SDR. Och jag som trodde att det skulle löna sig att arbeta.

SDR har funnits i 30 år och jag kan slå vad om att de inte har höjt lönerna sedan dess.

Jag behöver nog inte ens nämna att det var både första och sista gången vi jobbade för SDR.