Det är sånt som händer…
Jag träffade en granne häromdagen när jag gick en runda med hunden. Efter lite småprat berättade hon att hon fått cancer och med en axelryckning konstaterade hon bara att "det är sånt som händer…"
Hon var ändå glad att hon fått fyra friska år sedan hon senast varit sjuk. Det är bara att vara glad och njuta av livet så länge man kan, menade hon.
Hon tycktes glad och sorglös och verkade acceptera vad än livet slängde åt henne, trots att hon visste att dagarna kunde vara räknade.
Säkerligen har hon också ångest under ytan som inte syns utåt, men min ångest och hennes ångest är av skilda slag. I hennes fall finns det ett reéllt hot mot hennes liv. I mitt fall finns det inga yttre hot och det är det som är den stora skillnaden. Det är säkerligen också därför som en del har svårt att förstå varför man mår som man mår. En ångest som kommer inifrån har en tendens att öka lavinartat tills ångesten styr hela ens liv. Den är svår att kontrollera om man inte lär sig att handskas med den och det kan ju vara lättare sagt än gjort. (KBT är bra för många, men i mitt fall gav det inget varaktigt resultat. Jag har teorier om varför, men det är en annan historia.)
