I sanningens namn

Jag hittade en blogg idag som skrivs av en kvinna som kallar sig maskrosblomman. I ett av inläggen presenterade hon en bok som bl.a. beskriver 13 karaktärsdrag för vuxna barn till alkoholister, men dessa stämmer även på personer som vuxit upp i andra typer av dysfunktionella familjer. Jag hör till den senare gruppen och kände igen mig på många punkter.

 Där ramlade flera pusselbitar på plats. Det känns som en lättnad att få veta att alla problem jag dras med inte bara beror på dåligt psyke. Samtidigt så känns det också sorgligt för det har skapat så många problem som jag kunde ha sluppit. Det känns också sorgligt för att jag inte fått veta det här förrän nu.

Den idealiska läkaren skulle inte vara stressad av för mycket jobb, utan ha tid (och engagemang) att grundligt utreda den sjukes problem. H*n skulle informera om sjukdomen och vilka behandlingar som finns så att patienten antingen blir frisk eller om det inte går; får ett värdigt liv. H*n skulle ha kännedom om alternativa behandlingar och vara uppdaterad på nya typer av behandlingar. H*n skulle berätta om behandlingarna och varför h*n tror att en viss behandling skulle passa bättre än en annan. H*n skulle lyssna på patientens åsikt. Den idealiske läkaren skulle också kontinuerligt följa upp patienten.

Tyvärr ser verkligheten inte ut såhär och kommer troligtvis aldrig göra det heller. Läkare tycks vara alltför belastade med arbete och vilken behandling man får beror på vad det kostar. Det är ju lättare att bara skicka hem patienten med en burk piller och sen får resten vara. Kortsiktiga vinster tycks gå före den långsiktiga vinsten man får (både för samhället och individen) då behandlingen fungerar optimalt. 

 –Inom parentes–

Trots den ganska negativa bild jag målar upp ovan, så finns det faktiskt ändå vissa områden inom vården som fungerar bra och många som arbetar inom vården gör ett mycket bra jobb, så jag drar inte allt och alla över samma kam. 

–Slut på parentesen–