I sanningens namn

Jag vet inte riktigt vad som är vad. Jag känner mig så trött och ofta lite vimmelkantig. Ibland tar jag sne-steg som ett fyllo för att jag liksom inte orkar lyfta på fötterna. Lite stickningar i kroppen har jag haft också men det är solklart att det är en biverkning. Humöret går upp och ner på ett sätt som det inte gjort tidigare. För några dagar sedan kände jag mig i rätt bra form och fick massor gjort (bl.a. handlade jag blommor utan att få så jättemycket ångest), men nu är det bara deppigt. Jag är lättirriterad och rent av elak. Det är ju inte sån jag vill vara men just nu är jag en pest för min omgivning. G står inte ut med mig. Idag sa han att jag får flytta härifrån. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Han påstår att han älskar mig och försöker förstå. Visst, han är väldigt hänsynsfull och ställer inga större krav på mig men jag tycker ju att han ska läsa på om min sjukdom. Tyvärr är det där med att läsa är inte riktigt hans grej. Hur man ska förstå något utan att veta något om det, fattar ju inte jag.

Hantverkshuset för psykiskt funktionshundrade, som jag gått till i flera år, har jag inte varit till på länge nu. Jag har försökt vara där några gånger men ångesten har varit för olidlig så jag har blivit hemskjutsad igen. Nu ökades ju min medicindos för en knapp vecka sedan, men jag törs tamejfan inte åka iväg.

Jag har "alltid" gnisslat tänder. Nåja, kanske inte när jag var liten men i stort sett hela livet. Jag vet inte när det började, eftersom jag alltid sover när det sker , men för några månader sedan slutade jag plötsligt gnissla. Mitt gnisslande har varit väldigt kraftigt, enligt dem som hört det, så jag fattar inte riktigt varför jag plötsligt har slutat. Det enda jag kan koppla ihop detta med är att jag slutade gnissla ungefär samtidigt som jag slutade med en antidepressiv medicin (som jag ätit ca 15 år). Jag undrar om det verkligen kan ha ett samband… Det verkar lite ologiskt men jag kommer inte på någon annan förklaring.

Andra bloggar om: gnissla tänder, tandgnissling, medicin

Jag fick epost från mamma idag men en vidarebefodring av en ny text till psalm 199 - Den blomstertid…

Den tyckte jag var rätt kul så jag postar den här. Jag vet ju inte vem som skrivit den men jag hoppas att jag inte gör nåt fel ur copyrightsynpunkt.

Den baddräktstid nu kommer,
när magen är för stor.
Då valkar bara sväller,
och celluliter gror.
Generande behåring,
lyfts fram i solens ljus.
Nej stranden verkar boring,
vi stannar inomhus.
  
De krav som sommar´n ställer,
förstör vår ledighet.
Vi sitter där å gnäller,
fy fan vad jag e fet.
Fast vem vill motionera,
när man kan sitta still.
Nej låt oss revoltera,
vi tar en kaka till!
 

 Min mamma är så snäll och gullig.

Tänk att få ha ett normalt liv och göra det som normala människor gör, t.ex. gå och handla mat, åka till vänner, åka buss, gå och titta i butiker, gå till apoteket, gå till veterinären med hunden/katten/husdjuret m.m. Tänk att kunna göra det här helt avslappnat och utan ångest och utan mediciner.

Mitt förra jobb slutade med att jag fick ett skadestånd på drygt trettitusen, men det hindrade inte att jag blev bitter och misstänksam mot andra människor. Ångesten och känslan av värdelöshet kom krypande. Sen skulle jag till arbetsförmedlingen och träffa en handläggare. När jag kom dit fick jag en sån fruktansvärd ångestattack så jag låste in mig på toaletten. Efter fyrtio minuter vågade jag öppna dörren och be om hjälp. Därmed var jag ett fall för psykvården.

Den behandling jag fick var väldigt tvivelaktig. Jag träffade läkaren kanske tre-fyra gånger på ett år och denne försökte då få mig att inse att det finns inget att vara rädd för och om jag skulle svimma så skulle jag få hjälp av någon i omgivningen. Bla, bla, bla…. Med den misstänksamhet jag hade så trodde jag inte ett ord av vad h*n sa. Resten av terapin gick åt till att gå i centrum m.m. tillsammans med nån person från psyket. Vad h*n hade för uppgift mer än att vara ett sällskap vet jag inte. Självklart fungerade inte "terapin".

Sen fick jag arbetsträna på ett ställe som bara låg fem minuter hemifrån. Det gick ganska bra, förutom att jag ständigt kände att jag inte dög. Naturligtvis var det ingen som sa det, det var snarare tvärtom. Den dåliga tanken kom från mig själv. Arbetskamraterna var trevliga och chefen var också bra och jag började inse att ALLA människor är inte idioter. Sen blev det lågsäsong och jag fick byta arbetsplats.

På det nya stället trivdes jag inte alls. Jag hade ingenting gemensamt med någon där så det sociala umgänget var obefintligt och det kändes bara som om jag skulle känna mig tacksam över att få jobba där. För det första fick jag inte börja förrän deras högsäsong var över (för att jag skulle vara ivägen?) och sen kunde de inte ens kosta på sig att ge lite personalrabatt för att jag jobbade gratis åt dem. En vecka senare slutade jag. Jag tänkte inte sitta där och bli bitter.

År efter år gick. Hela tiden har jag haft en press på mig att bli frisk och göra rätt för mig. Vad ska jag göra? Hur ska jag klara av det?

För några år sedan fick jag KBT mot panikångesten (men inte de andra problemen). (Bättre sent än aldrig eller?) Jag gjorde framsteg, började åka buss igen och sedan började jag arbetsträna igen på samma ställe som förut. Jag började fungera till det yttre, men ångesten fanns där lik förbannat. Att åka buss var en pärs varje gång. Tänk om jag skulle möta den där grannen som är helt tokig och bara gapar och skriker? Tänk om h*n tappar sina hundar som h*n har tvivelaktig kontroll på? Tänk om det då blir slagsmål med min hund som inte fungerar ihop med den där tiken h*n har? Tänk om någon på bussen pratar om något som jag inte tål att höra?

Jag hade huvudvärk varje dag efter arbetsträningen och sen var resten av dagen förstörd. Skulle det nu vara så här för all framtid? Hur länge skulle jag behöva kämpa med arbetsträning?

 Sen tog min beviljade tid med sjukersättning slut. Jag skulle utredas på nytt. Var jag arbetsför eller? Jag träffade läkaren och först skulle/ville h*n inte skriva något alls till försäkringskassan. Jag kunde ju arbeta och den dagliga ångesten och huvudvärken var bara något jag fick stå ut  med. Det var typ: spring iväg och jobba 100% nu. Min kontaktperson på hantverkshuset (för personer med psykiska funktionshinder) agerade och fick läkaren att skriva något ändå. Det tog två månader och under tiden hade jag 0 kr att leva för. Med den extra pressen orkade jag inte arbetsträna mer. Jag ballade ur som det heter.

 Sen har det bara blivit värre och värre och när jag nu har läst om symtom för utmattningssyndrom så kan jag ge mig fan på att jag har fått det också. Jag kan skriva under på nästan alla symtom listade där.

 Så min långa sjukskrivning tycks inte ha någon ände. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli normal. Jag har ju faktiskt haft problem med ångest ända sedan jag var tretton år. Periodvis har jag ändå fungerat tillfredställande och kunnat arbeta men så fort livet stökat till sig har jag insjuknat igen. Varför klarar jag inte av lite stök i livet när andra gör det??

Det återstår att se hur utvecklingen blir nu när jag börjat äta den nya medicinen. Visst känns det bättre, det gör det. För tre dagar sedan hade jag äntligen den första ganska normala dagen på flera veckor, åtminstone hemma… Utanför hemmet är jag fortfarande superskör.

Språket ändras ju hela tiden och nya ord tillkommer. Sånt kan jag förstå, men när ord plötsligt får en helt ny betydelse är jag inte riktigt med. Ta t.ex. ordet grym. För mig innebär ordet att någon är otroligt elak, men nu används ordet med en helt annan mening, ungefär som jättebra.

En gång läste jag en platsannons med rubriken:

Vi söker en grym säljare. 

Hur elak måste man vara för att få jobbet?  

I ett läsvärt inlägg uppmanar alias Alter Ego att man ska rikta blickarna mot Försäkringskassan. Ja, jag har funderat likadant själv men h*n formulerar det så mycket bättre än jag. Det där med att försäkringskassan ska samordna rehabiliteringsinsatser har jag aldrig sett röken av. Vad min handläggare heter har jag ingen aning om, ifall jag nu har någon. Hade försäkringskassan fungerat och om även vården hade fungerat hade jag kanske inte varit sjukskriven idag. Jag tycker det låter som mycket dålig ekonomi att inte ha ett fungerande system för att ta hand om de som är sjuka. Ju snabbare man kan bli frisk, desto mindre kostar man samhället. Rehabilitering måste ju ses som en investering och inte en jobbig utgift.

Det finns säkert många små onödiga utgifter som våra skattepengar går till (t.ex. de dubbla arvodet som poliker får) som istället kunde läggas på rehabilitering. Letar man så hittar man säkert fler onödiga utgiftsposter. Finns det en vilja så finns det ett sätt för en långvarig sjukskrivning blir ingen glad av. Och ju längre tiden går desto svårare blir det att komma tillbaka till arbetslivet. Som det är nu så är jag i sämre skick än när jag först insjuknade.

Jag tog första pillret av den nya medicinen för en vecka sedan. Jag kände mig helt enkelt tvungen för det var olidligt att bara gå omkring och skaka för man var så spänd. Det är lite bättre nu men det är skitsurt att behöva stoppa i sig piller för att kunna känna sig någotsånär normal. Den enda biverkningen jag känt har varit trötthet. Jag var trött redan innan och nu är jag ännu tröttare…. Jag överväger starkt att försöka hitta en "fosterfamilj" till hunden för jag har så otroligt dåligt samvete för att jag inte orkar gå några långpromenader med henne. G kan ju inte heller gå p.g.a. sin fot. Dessutom är jag ytterst lättirriterad just nu och det går tyvärr ut över jycken titt som tätt. Känner mig helt enkelt som en usel hundägare. 

G provade ju förresten den där salvan som ortopeden rekommenderade för foten. Det hjälpte inte ett skit.

G var till apoteket och hämtade ut min medicin igår, men jag har inte vågat ta något piller än. De ser så läbbiga ut. Hårda kapslar som är vita i ena änden och röda i den andra. Sen blev jag så osäker när jag läste i bipacksedeln att de finns tabletter som är svagare än den jag fick. Ska man inte börja med den lägsta dosen som finns? Dessutom stod det att man kan få en del otrevliga biverkningar när man slutar med medicinen. Att våga eller inte våga - det är frågan.

Egentligen vill jag inte men vad ska jag göra? Sen jag slutade äta medicin för några veckor sedan har jag obönhörligt mått allt sämre. Det fungerar inte alls.

Den här medicinen är helt ny för mig så det känns ganska läskigt när jag inte vet vilka biverkningar jag får. När man läser listan över vilka biverkningar man kan få så är det lätt att bli rädd men läkaren berättade faktiskt att nuförtiden när nya mediciner testas, måste de skriva ner alla symptom som testpersonerna får och det är inte ens säkert att de beror på medicinen. Det kan vara andra faktorer som spelar in.

Både jag och G röker. Det är såklart inte bra och vi skulle båda vilja sluta men hur lätt är det? Vi känner en del personer som faktiskt lyckats, så omöjligt är det väl inte, men f-n, man har ju alldeles tillräckligt med strul i livet just nu. Vi får åtminstone försöka dra ner ordentligt för det här håller inte.

Andra bloggar om: rökning, cigaretter