I sanningens namn

Jag läste just i Annelies blogg om hennes möte med en ny läkare. Det var ingen kul läsning. Tyvärr har jag också haft oturen att möta dåliga läkare. Den jag har nu kommer jag att byta ut. Första gången jag pratade med denna läkare var per telefon och efteråt var jag så ledsen att jag storgrät. H*n är en kallsinnig typ utan EQ (emotionell intelligens). Det är ju dessutom en psykdoktor och då ska man väl ha lite både i hjärta och hjärna, för det är väl inte meningen att patienten (d.v.s. jag) storgråter efter ett samtal? Jag är inte heller den enda som tycker att den här läkaren är kallsinnig. Det är det åtskilliga personer som sagt.

 En annan händelse utspelade sig då jag varit sjukskriven i några år och Försäkringskassan utredde om de skulle dra in min sjukpenning eller ändra det till sjukersättning. Då skickade FSK papper med kopior på vad läkaren skrivit om mitt tillstånd. Jag fick en chock. Där stod att jag hade bordeline. De hade psykfolket kommit fram till (efter ett rochak-test (stavning?)) redan ett år tidigare vilket jag inte hade en aning om. Jag ringde upp min dåvarande läkare (som jag aldrig träffade personligen) och frågade vad diagnosen innebar. Svaret jag fick var att "Du har en personlighetstörning och det kommer ingen att ändra på." Vidare fick jag veta att de i princip hade kunnat ta vilken personlighetstörningsdiagnos som helst och det kändes som om jag skulle vara tacksam över att jag fått den lindrigaste diagnosen. Någon förklaring till vad diagnosen innebar fick jag aldrig veta. Det kändes som om man var klassad som en helknäpp person av lägre klass som det inte var värt att förklara något för. Efter samtalet med läkaren gick jag ut på nätet och hittade en lista med nio punkter och man skulle uppfylla fem av dessa för att klassas som ett borderlinefall. Jag kände inte igen mig.

Jag är en parasit. Jag lever på bidrag. Men jag skulle vilja tjäna egna pengar istället. Tyvärr vet jag inte riktigt hur det ska gå till. I min nuvarande situation kan jag ju inte ha ett vanligt jobb och det kommer troligtvis bli så för en längre tid framåt. Men om jag kunde få jobba lite hemifrån så skulle jag nog kunna tjäna lite egna pengar. Helst så pass mycket att jag kan skippa bidraget. Problemet är att jag inte vet hur det ska gå till. Jo, jag vet hur och vad jag kan göra för att få in pengarna, men däremot vet jag inte hur jag ska kunna gå från bidrag till egen inkomst utan att sätta min ekonomi på pottan. Några reserver finns det ju inte. Man kan ju inte heller bedriva näringsverksamhet samtidigt som man har sjukersättning. Heltid kommer jag inte heller att orka jobba.

Jag har kollat runt på Försäkringkassans och arbetsförmedlingens hemsidor för att försöka hitta någon lösning, men jag blir inte så klok på det. Är det över huvudtaget möjligt att starta och bedriva näringsverksamhet på halvtid och vara sjukskriven den andra halvan?

Jag vill slippa känna mig som en oduglig parasit.

Jag fick panikångest första gången för ca 20 år sedan. Under den 20-årsperioden har jag tidvis fungerat och klarat av att jobba, men nu har jag varit sjukskriven längre tid i ett sträck än någonsin tidigare. Tror att jag är inne på det åttonde året. Jag har faktiskt tappat räkningen.

 Jag känner mig som ett hopplöst fall. Psykvården har hittills inte klarat av att få rätsida på mig och det känns som om man bara manglats hit och dit och ingen har egentligen vetat vilken typ av terapi jag behöver. Under långa tider har ingen heller brytt sig.

För några år sedan fick jag KBT (kognitiv beteendeterapi) och jag gjorde framsteg, men nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Jag har slutat med den antidepressiva medicinen jag åt eftersom jag inte låg på en "terapeutisk dos" (d.v.s. jag gjorde inga framsteg). Jag ville inte höja dos och ville inte heller byta till en annan som läkaren ville skriva ut, så på prov minskades dosen till noll. Jag är skitskraj för biverkningar som medicinerna kan ge, men mitt nuvarande läge är ju inte heller så angenämt.

Under några års tid har jag tittat på alternativa behandlingsmetoder och en metod som jag tror på är transcendental meditation. Den forskning som bedrivits om tekniken är ju ganska omfattande och det verkar som om tekniken fungerar. Haken är bara att en kurs kostar 18500 kr och jag har inte riktigt fattat varför det ska kosta så mycket. Den som behöver det som mest har ju inte råd. Är det bara rikt överklassfolk som ska ha privilegiet att må bra? På hemsidan http://www.tm.tm.se står det skrivet att om man är sjuk så kan man ansöka om att få kursen betald av försäkringskassan. Ha, det tror jag inte en sekund på. Med stor sannolikhet anser de nog att TM är flumflum och sånt kan de ju inte ge bidrag till, men om jag orkar kanske jag ringer till försäkringskassan någon dag så jag får det bekräftat.

 En annan grej som jag tittat noga på i flera år är Holosync. Jag tror att det kunde vara något för mig och även för sambon. Priset för att komma igång med det är flera gånger lägre än för en TM-kurs, men jag har ändå inte riktigt dom pengarna. Men jag är så less på mitt läge och finns det en vilja så finns det ett sätt sägs det, så sambon och jag har börjat rensa ut saker ur hemmet som vi inte vill ha eller behöver och sen säljer vi dem på Tradera. Hittills har vi fått ihop hela 300 spänn Alltid en början…

Idag kom det äntligen papper från alfakassan efter lång väntan. Som jag skrev förut så har de beslutat att stänga av min sambo i 45 dagar. Trots att han hade giltiga skäl att säga upp sig från sitt jobb.

 När man sen läser beslutet de har tagit så inser man att de troligtvis har slarvat bort läkarutlåtandet han har skickat in. Det står bara att han skickat in något slags medicinskt underlag där det står att han har ont i knäet. Vadå knäet?? Det är foten som är försliten. Och vadå ont?? Ont kan man väl få om man ramlar omkull men det är stor skillnad mot att gå med ständig värk.

Självklart har vi skrivit och överklagat beslutet. Det är 6 veckors handläggningstid för sånt. Undrar varför det ska ta så lång tid. Kan det vara så att det är fler som råkat ut för samma sak??

Jag har funderat på att starta den här bloggen rätt länge, men sen har jag funderat; blir det ytterligare en blog som sällan eller aldrig blir uppdaterad? Så jag har dragit ut på det, men nu kan jag inte hålla mig längre. Det finns saker som man retar sig på, som man funderar mycket över och ibland känner man sig bara allmänt gnällig. Man vill ju få ut det på något sätt. Så om du är allergisk mot gnälliga människor, kan du sluta läsa direkt. Den här bloggen är inte för dig. Om du däremot älskar att se när politiker och andra makthavare får sig en "släng av sleven" så är den här bloggen helt rätt.

 –och inom en stor parentes:–
Om du dessutom har ett tröstande ord över när jag är ur gängorna, (eller har "gängpaj" som vi säger hemma), så är du mer än välkommen att läsa.
–slut på parentesen–