I sanningens namn

Dick Erixon tycks tro att man i sverige kan leva på bidrag månad efter månad, år efter år utan att det ställs några krav på motprestation. Fel, fel, fel! Det ställs krav på den som söker bidrag, oavsett vilket. Det är inget man bara får och vem tusan vill leva på existensminimum?? Har Dick någon aning om hur lite det är och hur lite det täcker?? 

Åtminstone befarar jag att det är så. Idag började burken knattra oroväckande för att sedan växla om till ett pipande, då jag skulle starta upp den. Sedan fastnade den totalt i uppstarten och jag fick dra ur sladden. Lyckligtvis gick den igång senare.

Den bara krånglar och krånglar och jag vet inte riktigt hur jag ska fixa till det. Det har varit så här väldigt länge och för drygt ett år sedan köpte jag en bok som heter "Sanera Windows". Tyvärr var boken skriven för XP-användare och jag kör med windows 98 så det är lite knepigt att följa alla saneringsåtgårderna. Dessutom tycker jag att det är öken att knåpa med dataproblem, men jag borde faktiskt åtminstone ta och göra backuper på viktiga filer, foton t.ex. Det är bara det att det känns som ett enormt massivt arbete, så jag drar mig för att göra det. En dag får jag nog ångra det om jag inte sätter fart nu.

Eftersom jag inte kan bränna över data till en CD från min dator så måste jag lagra det någon annanstans? Alternativet är väl att skicka över data vi epost till Gs dator som har inbyggd CD-brännare. Lagring av data någonstans på nätet är väl inte något bra alternativ, eftersom det rör sig om så mycket information och jag inte kan betala något för det. Uh… Någon som har en lösning på dilemmat??

Hur som helst så måste jag ändå försöka fixa till min dator. När jag köpte den (begagnad) för sisådär 4 år sedan så fick jag med användarhandbok och femtielva tillhörande CD-skivor, inklusive en Master CD. Den CDn borde jag kanske använda nu, men jag är lite skrajsen för det. Tänk om nåt går fel? Om Smart Restoren sen inte fixar till datorn så får jag kanske återställa allt till det skick som datorn hade då den kom ut från fabrik. Då töms datorn på alla program och all data som jag sparat och dessutom måste jag fylla i användarinformationen, precis som första gången datorn slogs på. Jag undrar om jag måste veta vad tidigare ägaren fyllt i?

Äsch, jag bara bladdrar, men den här problemdatorn gör mig lite nervös och uppgiven. Jag vet liksom inte var jag ska börja och hur jag ska göra. Den här gamla skrutten till dator är faktiskt bland det viktigaste jag har. Det känns som om jag har en stor mur framför mig som jag inte vet hur jag ska komma över eller runt.

Någon som har några goda råd? 

Sen G kom hem från sjukhuset har allt liksom stannat av. Luften har gått ur en kan man säga. Man gör det man ska för att livet ska fungera. Fyller i blanketter, ringer telefonsamtal, skickar brev/blanketter, lagar mat, går ut med hunden, räknar inkomster, summerar räkningar, planerar månadens ekonomi, städar, planterar en blomma o.s.v. Resten skiter man helt enkelt i. Man orkar inte bry sig. Man försöker stänga in sig i sin egna lilla värld, där allt är bra och underskottet i ekonomin hetsar man inte upp sig över längre. Det kanske löser sig den här gången också. Jag vet faktiskt inte.

Hittills har vi i alla fall sluppit svälta, trots att det varit ganska tomt i skåpen ibland. För att få ner matkostnaden så har det därför blivit rätt mycket ärtsoppa och hembakat bröd den sista tiden. Det är billig mat och G gör en väldigt god ärtsoppa och själv har jag stått för brödbaket. (Jag gjorde en snabb uträkning en gång, mellan tummen och pekfingret, och kom fram till att man tjänar ca 75% på att baka själv jämfört med att köpa bröd.) Jag har bakat lite kakor och rabarberpaj med vaniljsås också, för G och jag har börjat med vanan att ta en eftermiddagsfika. Sånt gjorde vi inte förut, men det har blivit en trevlig vana. Om det blir köpekakor någon gång så blir det digestivekex. Ett sånt paket räcker i åtskilliga dagar och kostar under 10 kronor.

Det är väl så, att för att hämta lite ny energi mitt i kampen för en fungerande tillvaro, så försöker man skapa en idyll, eller åtminstone en bild av en idyll som man kan lura sig med. Den hemkokta ärtsoppan, det hembakta brödet och kakorna, och eftermiddagsfikat, bidrar till min bild av idyllen. Jag är också tacksam över att jag bor i ett rött litet hus med vita knutar hyfsat långt ut på vischan. Jag trivs med det gamla köksbordet av furu, den gamla bäddsoffan som G och jag renoverade för några år sedan, det lilla lapptäcket som jag sytt, de röda pelargonerna i fönstret och det kalla goda kranvattnet utan tillsatser. Enkla saker som jag är tacksam över.

Jag njuter också mycket av trädgården just nu och försöker göra fint där. Jag gräver och byter plantor med grannen. Jag delar plantor och tar sticklingar. Jag har kostat på mig lite luktärtsfrön och blomsterkrassefrön. Hästskit till odlingarna får jag gratis av en granne med hästar.

Jag försöker njuta av livet, men trots det känner jag ändå en gnagande oro nånstans inom mig. Vad kommer att hända när den idylliska bubblan spricker? Hur blir det med förslaget om den nya sjukförsäkringen? Om förslaget går igenom mister jag min sjukersättning i mars 2010. Jo, det är nästan två år dit men ändå. Kommer jag att bli rehabiliterad innan dess? Hur ska det gå till, när det inte har fungerat hittills? Om det inte går, vad gör jag då? Jobbar hemifrån med att baka bullar och sälja på postorder via nätet?   Undrar om lantbrevbäraren kan ta med sig 120 paket bullar??

Nä, skämt åsido, här tänker jag i alla fall dela med mig av ett recept på bondbröd:

Ingredienser: 5 dl vatten, 2 msk matolja, 25 gr jäst (dela ett paket på diagonalen så blir det jämnt), 2 tsk salt, 4 dl rågsikt, ca 8-9 dl vetemjöl, eventuellt lite kummin.

Smula sönder jästen i en degbunke. Värm vattnet till 37 grader och häll i oljan. Häll lite av degspadetöver jästen. Rör om tills jästen löst sig. Häll i resten av degspadet. Tillsätt salt och eventuellt kummin. Tillsätt rågsikten och sedan vetemjöl så att du kan få en smidig deg. När degen släpper bunkens kanter är det tillräckligt. Strö på lite vetemjöl och låt jäsa under bakduk på dragfri plats i en timme. Ta sedan fram degen igen och knåda den en stund i bunken. Ta upp den på mjölat bakbord och knåda en stund med mer mjöl. Forma två limpor och låt jäsa ytterligare 30 minuter utan bakduk. När de har jäst färdigt kan man eventuellt snitta bröden snabbt tvärs över med en vass kniv. Grädda bröden i ca 30-35 minuter i 200 grader. KLART!

Innan jag slutar babbla för idag så ska jag väl också berätta hur det gick för G efter sjukhusvistelsen. Någon läsare kanske är nyfiken, vad vet jag.

Efter den 5 dagar långa sjukhusvistelsen mår han mycket bättre. Pulsen är normal och blodtrycket är nästan normalt. Dessutom lämnade han kvar sina sömnproblem på sjukhuset. Även nästäppan som han dragits med rätt länge försvann. Han orkar också mer nu och redan på andra dagen efter hemkomsten märkte jag att han var mer lik sig själv igen, då han åter började pyssla med lite olika saker hemma istället för att bara sitta still. Han ska ju röra på sig, men får inte överanstränga sig och måste försöka att inte bli upprörd. Om han blir förbannad eller tar i för mycket är det inte bra för hjärtat. Det har han också märkt några gånger. Då blir även jag nervös och undrar ifall det ska bli värre och jag blir tvungen att ringa 112. Usch fy, inte undra på att man försöker skapa en idyll utan störande element.

Det händer ibland att man läser ett blogginlägg som man gärna skulle vilja kommentera men så finns det ingen kommentarsfunktion. Och hur man än letar finns det ingen kontaktinformation till skribenten. Självklart tycker jag att man har rätt att vara anonym. Det är jag ju själv här av anledningen som står längst upp till höger på sidan, men det går ju ändå att kommentera i bloggen och föra en dialog. Att man helt stänger ute den som läser bloggen stör mig. Det är som att "Jag har sagt mitt, men jag skiter i vad du tycker".

Ett citat från blogginlägget som fick mig att skriva det här inlägget:

"Är det inte bättre att 165000 fler människor numera har ett arbete att gå till? Och är det inte positivt att sjukfrånvaron minskar? Eller, om man vänder på saken. Var det verkligen en bra idé att förtidspensionera 550000 människor i stället för att erbjuda stöd och hjälp i tid?"

Jovisst är det bra att fler människor har ett jobb och det är väl inte så konstigt att det blivit så. Vi har ju haft högkonjuktur.

Samtidigt som sjukfrånvaron har minskat så har sjuknärvaron ökat. Så himla bra är det väl inte?

Nej, det har inte varit bra att förtidpensionera istället för att erbjuda hjälp, men man kan fråga sig vilken hjälp som varit tillgänglig. Min erfarenhet är att det särskilt inom psykiatrisektorn råder brist på kvalificerad personal. (Hur det ser ut inom andra områden vet jag inte.) Det är långt ifrån alla mottagningar som kan erbjuda t.ex. KBT och när jag ville byta läkare så gick inte det, för det fanns ingen annan. Jag fick veta att de sökte mer personal men det var svårt att få tag i. Den så kallade "vården" som jag fick när jag insjuknade var också ett praktexempel på okvalificerad vård. Så här i efterhand undrar jag vad sjutton de höll på med.

Sen kan man ju också fråga sig hur många av de som fick förtidspension som var rehabiliteringsbara. Jag är inte heller så bra på siffror så jag undrar också om både de tidsbegränsade och de permanenta förtidspensionerna är sammanslagna i siffran 550 000 eller om det bara är de sistnämnda som är det.

Sådär, nu har jag sagt mitt och vill du reagera så går det bra att skriva en kommentar nedan.

När man surfar runt på olika bloggar så hittar man folk som tycker den nya sjukförsäkringslagen som planeras att träda i kraft i sommar är bra. Det tycker jag tyder på både naivitet och okunskap. Om man tror att det bara är att gå till doktorn när man blir sjuk, få behandling och bli frisk, så är man naiv. Tror man sen att läkning kan stressas fram och vårdköer trollas bort med tidsgränser, så är man okunnig. Tidsgränserna kommer tvärtom att försvåra tillfrisknandet för många. Det kommer också att slå hårt mot personer som drabbas av flera sjukdomar på rad.

Kanske är det så att dessa personer som tycker lagen är bra inte inser konsekvenserna förrän de själva drabbas av t.ex. diskbråck men inte får rätt diagnos förrän flera år senare. 

Den tidsbegränsade sjukersättningen kommer också att tas bort, så personer som har detta idag kommer att hänvisas till a-kassan eller mer troligt: socialen. Frågan är vem som kommer att vilja anställa dessa personer. Hur många av dessa kommer att kunna utföra något arbete över huvudtaget? Vore det inte bättre att satsa på att rehabilitera dessa människor först istället för att börja med att dra åt tumskruvarna? Många, inklusive mig själv, har inte fått den rehabilitering som skulle behövas.

Hur kan det vara bra att sjuka människor ska kunna bli utförsäkrade och tvingas gå till socialen?? Jag begriper det inte. Hur ska kommunerna klara av de ökade kostnaderna utan att dra in på andra verksamheter?

De så kallade resursjobben då? Ja, vad sjutton är det? Det är det ingen som vet för det har inte ens börjat utredas än!! Den osynliga patienten hade hört på radio att de kanske kan starta tidigast om 1½ år.

Eftersom ingen vet vad resursjobb kommer att innebära ger det mycket utrymme för spekulation. Hur mycket får man betalt t.ex.? Blir det slavkontrakt som inte kan sägas upp? Jobb utan rättigheter eller valmöjligheter?

(För den som tror att läkaren alltid bestämmer om du ska vara sjukskriven eller inte; GLÖM det. Läkare kan sjukskriva men det är försäkringskassan som betalar ut sjukpenningen. Om deras regler säger att du inte får något, så blir det heller inget, oavsett om man ligger på sjukhus eller inte.)

En bra sammanställning över ställen där man kan protestera mot den nya lagen finns hos den osynliga patienten.  

Läs också vad Inger Efraimsson tycker om lagen.

Idag hittade jag en artikel i tidningen från LO som beskriver ett fall som i många avseenden påminner om det som G råkat ut för. Uppenbarligen är han inte ensam, men det är nog långt ifrån alla fall som det skrivs om i media.

G är fortfarande kvar på sjukhuset. Husläkaren sa att han skulle ligga inne 2-3 dagar. Det har gått 3 dagar nu, men han vet fortfarande inte när han får komma därifrån. Han har i alla fall blivit av med utrustningen som varit kopplad till hans kropp för att de hela tiden skulle kunna se hans hälsotillstånd på datorn. Jag tycker att han låter lite piggare på rösten nu när vi talar med varann via telefon. Hans ben har blivit smalare och han har lättat ca 6-7 kg i vikt. Det har verkligen varit några intensiva dygn för honom med många tester, röntgen av både det ena och det andra, mycket medicinering och gud vet vad.

G var på återbesök hos husläkaren i morse. Läkaren tyckte att medicinen G fick i fredags inte hade haft tillräcklig effekt. Provsvaren var inte heller så bra. Därför beslutade han att G skulle läggas in på sjukhus i 2-3 dagar.

Usch, jag tycker så synd om honom. Jag saknar honom mycket.  Jag vill ha hem min gubbe.

Det var verkligen i grevens tid som G kom till läkaren igår. Hade han gått ett tag till i sitt tillstånd hade han med all sannolikhet fått en hjärtinfarkt. Hans puls låg på 140! Alltså dubbelt så mycket som det borde ha gjort. Han undersöktes och det togs EKG men tyvärr hade provtagningen stängt så han ska dit igen på måndag. Den strejkande handen var dock bara en nerv i kläm och inget allvarligt.

När han kom hem var han helt slutkörd och rädd, på gränsen till panikslagen faktiskt. Han hade tre olika mediciner med sig. Han som normalt sett inte vill ta några mediciner slängde i sig ett par piller direkt.

Medicinen hade effekt nästan direkt och han blev lugnare. Idag har svullnaden i hans ben börjat gå ner och när vi var och handlade lite mat noterade han att det kändes lite lättare att gå. Skönt att det verkar gå åt rätt håll.

Det är faktiskt inte ett dugg konstigt att han har fått hjärtproblem nu. Stress är en faktor som är känd för att skapa sådana här problem och den här vintern har det varit extremt mycket av den varan. Mycket av den stressen kan vi "tacka" arbetsförmedlingen och försäkringskassan för. Mer info här.

Uppenbart är att det är fullt möjigt att redan idag är fullt möjligt att hamna mellan stolarna och ännu värre blir det om regeringen klubbar igenom sitt nya sjukförsäkringsförslag. Jag kan svära på att det nya sjukförsäkringsförslaget kommer att leda till mera sjukdomar (hjärtinfarkter, depressiner, självmord m.m.) hos folket men de har nog aldrig regeringsfolket fattat. 

Läs mer om den nya sjuka sjukförsäkringen och protestera mot eländet i påskupproret. Det är bråttom nu!

Idag hade G tid hos ortopeden för bedömning inför operation av hans tåledsartros. Väl där kunde ortopeden direkt konstatera att artrosen inte var Gs största problem just nu. Hon såg att han hade andra värre problem som måste åtgärdas innan operation kan bli aktuell.

Hans fötter och ben har varit svullna en dryg månad nu och vi har trott att det varit inflammation p.g.a. artosen. Det var det inte. Det var vattenödem som troligen beror på hjärtsvikt. Det kan också finnas andra problem med i bilden. Hans muntorrhet som han dragits med i flera månader är troligen också symptom på hjärtsvikt. Vi trodde muntorrheten var stressrelaterad.

Är det hjärtsvikt så kan det också förklara den enorma trötthet och orkeslöshet han har. Han kan ju utan vidare sitta upp vid matbordet och somna. Vi har trott att det berott på sömnbrist och brist på kondition eftersom han p.g.a. värken inte rört på sig särskilt mycket de senaste månaderna.

I förrgår kväll hände också nånting mycket obehagligt. G somnade på kökssoffan och när han vaknade hade funktionen i hans vänstra hand försvunnit nästan helt. Han kunde nätt och jämnt greppa med fingrarna och det gick inte att räta ut handleden som var slapp och liksom bedövad. Jag ville ringa sjukvårdsupplysningen men det ville G absolut inte. Så småningom somnade han och jag gjorde likadant. På morgonen verkade fingrarna fungera en gnutta bättre. Jag fick fortfarande inte ringa sjukvårdsupplysningen men när jag gick morgonrundan med hunden gick jag till en granne och ringde i alla fall. De sa att han absolut skulle åka in och kolla upp det. Det kunde t.ex. vara en propp.

Jag lyckades inte övertala G att åka in men vid lunchtid ringde han ändå sin husläkare. Enligt läkaren var det sannolikt en nerv som kommit i kläm och blivit bedövad. Det skulle släppa av sig själv inom en vecka.

Nu vet vi tyvärr inte längre om det är så enkelt. Ortopeden som han träffade i morse sa att det kanske inte var en nerv i kläm.

Ortopeden sa att G omedelbart skulle kontakta sin husläkare för att bli utredd och få den vård han behöver. Det gjorde G också direkt när han kom hem. Plötsligt blev han högprioriterad och fick en tid redan samma dag.

Så just nu medan jag sitter och skriver det här är G hos läkaren och jag vet inte resultatet än.

Man undrar ju hur mycket problem man orkar ta. Jag har i alla fall tagit kontakt med Personligt Ombud för några veckor sedan och hoppas att de kan hjälpa till med att reda upp saker och ting. Det här känns lite för tungrott på egen hand.

Det var nära att vår internetuppkoppling blev avstängd för några dagar sedan men det är betalt nu. Jag har fått sälja en del av mina saker som jag helst velat behålla, men det var tvunget.

Jag undrar också om Försäkringskassan medvetet slänger viktiga papper som man skickar till dem. Nu har det nämligen hänt två gånger att papper vi skickat till dem inte kommit fram. Förra gången var det yttrandet som man kunde komma in med innan de tog beslut om 0-klassning av Gs SGI. Nu är det överklagandet som kommit bort trots att det var adresserat direkt till handläggaren som skötte ärendet. Suck…

Man får ändå vara glad över våren är på gång och solen skiner. Sen får man ju också vara glad över att G får en rätt schysst skatteåterbäring vid midsommar. Det är förvisso tre månader dit men ändå…

Nog babblat för idag.

Försäkringskassan nollade Gs sjukpenning-grundande inkomst (SGI). I brevet hävdade handläggaren att han inte inkommit med något yttrande angående det, men det är fel. Han skickade faktiskt in ett brev till dem som förklarade läget men det verkar som om det försvunnit någonstans på vägen.

Nollningen betyder att han varken har rätt till sjukpenning eller högriskskydd och anledningen till det hela är att han blev utslängd från arbetsförmedlingen av en inkompetent handläggare som egentligen borde sitta på samhall och montera ihop legobitar. 

G ringde till handläggaren på FK och var ganska upprörd. Jag tyckte det var skönt att han hittade sin ilska och sa vad han tyckte (utan att vara oförskämd). Handläggaren verkade förstå och tyckte att det var en eländig sits han hamnat i, men om han kunde komma in med ett läkarintyg för den missade månaden i somras så kunde det nog ordna sig ändå.

Vad ska man tro?? Är det en sjukskrivning i efterhand hon vill att läkaren ska skapa eller vad är vitsen med läkarintyget? Det här blir bara virrigare och virrigare. Jag hade velat höra själv vad hon sa.

Man kan bara sucka resignerat. Jag tror att det blir varken hackat eller malet av det här.

Nu har han i alla fall fått en tid hos ortopeden för bedömning av operation. Han har också fått fylla i den sedvanliga blanketten om sitt hälsotillstånd som han ska lämna in där. Sen återstår det att se när operationen kan bli av.

Enligt Gs läkare så är sjukskrivningstiden efter en sådan operation två månader (till 100%), men eftersom jag inte tror att han får tillbaka sitt SGI så blir det ingen sjukpenning då heller. Och utan högriskskydd lär han väl inte hitta något jobb innan dess (för han försöker ju fortfarande hitta ett halvtidsjobb, trots att passande jobb lyser med sin frånvaro.) Det här är verkligen vad jag kallar för utanförskap. Jag undrar verkligen hur regeringen har tänkt att bekämpa ett sånt här utanförskap. Hur ska människor hindras att falla mellan myndigheters stolar? Det är banne mig inte kul att vara så här fattig och att dessutom inte kunna göra något åt det, hur gärna man än vill.

(Om du tycker att jag låter som en sur gnällkärring här så beror det på att jag är det också. Åtminstone idag.)