I sanningens namn

Jag har vid några tillfällen tidigare skrivit om att jag skulle vilja börja jobba lite och tjäna egna pengar. Nu blir det av. Jag har äntligen fått tummen ur…. och jag börjar om lite drygt en vecka. Igår fick jag klartecken från FK-monstret att det är OK att jag jobbar 5 timmar per vecka. Jag har varit rätt skraj för vad FK skulle säga om saken men nu har jag känt att jag inte har något att förlora längre så då har det inte spelat någon roll. Det var bara att lägga rädslan åt sidan och köra.

Blanketten till FK skickades in för ca en vecka sedan och i förrgår var det en handläggare som ringde och ville ställa lite frågor. Eftersom jag redan tänkt igenom allt noga så kunde jag svara utan att börja stamma eller tveka. Det gick vägen trots att FK-tanten lät som en fyrkantig byråkrat. Hon menade att så här brukar man inte göra. Enligt den traditionella mallen skulle jag först arbetsträna och sedan hitta en anställning och allt skulle ske med en samverkan mellan läkare, mina kontaktpersoner, AF och FK. Jaha ja? Inget fel i det egentligen men varför "lägga alla ägg i en korg"? Jag kommer säkert att arbetsträna ute på något företag så småningom för att se om/hur jag klarar av att arbeta ute, men med min metod så får jag både arbetsträning (fast hemma då), en anställning (men utan fast lön) och möjlighet att tjäna pengar samtidigt.

Det här känns lite som om jag ska gå direkt från knattelaget till OS-truppen och förväntas vinna guld. Ibland kan jag känna mig lite hispig över det här men jag vet vad jag vill och går det så går det. Om det inte gör det så har jag ändå provat.

Vad jag ska göra då?

Bygga hemsida. I ryggen kommer jag att ha ett egenanställningsföretag som sköter bokföring och andra administrativa sysslor så att jag kan lägga krutet på att dra in pengarna. Det är nämligen jag som själv bestämmer över min verksamhet och är ansvarig för att pengarna kommer in.

För en tid sedan skrev jag att startskottet har gått, d.v.s jag har kunnat börja med att träna på bussåkning. Det startade med två turer i närheten av där jag bor, den första mellan två hållplatser som båda har promenadavstånd med hemmet och den andra resan blev med bil åt ena hållet och buss tillbaka. Det gick hur bra som helst. Jag var tvungen att öka svårighetsgraden men insåg att det skulle bli svårt att få till någon regelbunden träning utan hjälp. Jag bor ju på landet där bussarna inte går så ofta och utan hjälp så skulle ökningen av svårighetsgraden på övningarna bli för stor.

Därefter valsade jag omkring i systemet ett tag där den ena hänvisade till den andra som hänvisade till den tredje o.s.v. Tillslut löstes det med att jag kan utföra övningarna då jag går på verksamheten för psykiskt funktionshindrade. Samtidigt har jag utökat mina två pass där med ytterligare ett.

Nu har jag gjort två turer med bussen därifrån och det har verkligen gått över förväntan. Dessutom var jag själv in till apoteket i söndags medan G satt kvar i bilen en bit bort. Min ångest har varit minimal och jag känner mig lite häpen. Så här lätt ska det väl inte vara? Det är ju inte första gången jag försökt komma tillbaka och tidigare har jag fått kämpa en hel del. Var är den stora ångesten nu? Kan det vara så att det faktiskt är Holosyncen som dämpat min ångest? Jag är benägen att tro det.

Jag tror banne mig att jag åker med bussen ända till centrum nästa gång. 

Tidigare bloggpost om Holosync.

Andra bloggar om: ångest, panikångest, ångestsyndrom, meditation

Jag satt idag och läste chatten på dn om a-kassan och en arbetsgivare skrev såhär:

"Jag är arbetsgivare och är fundersam på en regel, om du är timanställd och du har stämplat i mer än 75 dgr, och du får en fråga om du kan vara tex sjukvikarie en dag av 5 under en vecka. Så vad jag förstår så blir hela akassan indragen, hur smart är det? Det är snart dags för semestrar mm, detta är ingen bra regel tycker jag, vi är beroende av timvikarier. Skall denna regel finnas kvar? Är det inte bättre och jobba allt man erbjuds, för naturligtvis så måste vikarierna säga tack, men nej tack - jag har inte råd att gå in och jobba en dag denna vecka, tyvärr."

En annan skrev på samma tema:

"Min sambo arbetar i turistbranchen i Värmland. De företag som finns i branchen anställer endast säsongsarbetare, timanställda och deltidare, , det är näst intill omöjligt att få en fast tjänst. Det är orättvist tycker vi att de som arbetar endast får en begränsad tid rätt till a-kassa (70 dagar om vi förstår rätt). Varför ?"

Själv arbetstränade jag på ett företag för några år sedan och det företaget är också beroende av säsongsanställda. Hur kul kan det vara för en arbetsgivare att hitta ny kvalificerad personal som ska in i rutinerna för varje säsong?

Så 75-dagarsregeln drabbar inte bara de anställda. Den är inte bra för företagen heller. 

Jag var till husläkaren idag. Det fanns flera anledningar till att jag gick dit och en av dem var att jag vill ha hjälp med min blod- och sprutfobi. Jag är nämligen så pass fobisk att jag skulle behöva sövning bara för ett enkelt blodprov. Grejen är ju den att förr eller senare så kommer jag att hamna inför det faktum att prov behöver tas.

Jag har pratat med min psykdoktor om det, men de har inga resurser för sådan fobiträning. Hon skulle visst höra sig för om möjligheten fanns men jag har inte hört något och jag ska väl inte hoppas på för mycket.

Husläkaren sa tyvärr samma sak. De kunde inte hjälpa till med sådant.

Hmm… De som är fobiska för tandläkarbesök kan ju få både sövning och fobiträning på speciella kliniker men det verkar vara svårt att få hjälp om man "bara" har blodfobi.

Jag har uppenbarligen "skaffat" mig "fel" fobi.

Jag är i alla fall väldigt glad över att jag vågade gå in till vårdcentralen helt själv, stå i kö och sedan vänta tills jag fick komma in. Jippiii, seger för mig! (G körde dit mig men vägrade gå in då han fortfarande minns hur hans husläkare missade hans hjärtsvikt och riskerade hans liv. Dessutom är hans fot fortfarande inte opererad trots att han sökte vård för det för två år sedan och nu går det inte att operera p.g.a de mediciner han äter. )

Ett Hjärta Rött citerar i sitt inlägg Får vissa människor inte finnas, en kvinna som inte ens är berättigad till försörjningsstöd/socialbidrag då de säger att man måste vara aktivt arbetssökande. Hon har kroniskt trötthetssyndrom och är elöverkänslig. FK har gett avslag på sjukskrivning.

Jag blir förbannad när jag läser sånt här, men här kommer mina förslag på vad man kan göra i ett sådant här läge:

För det första skulle jag överklaga FKs beslut. Jag skulle se till att få ett sjukintyg av läkare där det står noggrant hur sjukdomen påverkar arbetsförmågan. Jag skulle också hänvisa till länsrättsdomen "Dom LR Gävleborg 090218 mål nr 1904-08" som Resursbloggen upplyser om. Kan man sedan toppa det hela med färska forskningsrapporter om sjukdomen så kan det nog vara ett plus.

Därefter skulle jag begära ett intyg från AF där de skriver att man inte står till arbetsmarknadens förfogande. De kommer de att göra då man är så pass sjuk.

Därefter skulle jag åter styra kosan mot Soc, med alla intyg och beslut från FK, AF och läkare. Jag skulle påminna dem om socialtjänstlagen, framförallt:

"2 § 2 kap. Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver"

och

"1 § 4 kap. Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.

Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv."

Om ovanstående blir för mycket att hantera, vilket det säkert kan bli då man är sjuk, så skulle jag också ta kontakt med Personligt Ombud. Tyvärr finns inte PO i alla kommuner så man får lov att ha lite tur där.

Man kan också ta kontakt med Fris, försäkringstagarnas rätt i samhället. De har säkert också bra tips och erfarenhet av sånt här.

Det här var mina tips hur man skulle kunna gå till väga. Kommentera gärna om du har fler tips. Kommentera gärna annars också.

Tillägg 16/3: Så vitt jag vet behövs ingen psykiatrisk diagnos för att få ett personligt ombud. Det ska räcka med att man inte kan/orkar föra sin talan och hantera myndigheter.

Tillägg 21/3: Det kan uppstå lite funderingar när man går till P-Os hemsida och det står att det är för personer med psykiska funktionshinder. Om ens primära problem är fysiskt så kanske man tänker att det gäller inte mig, men många fysiska sjukdomar kan sätta spår i psyket och man fungerar sämre än om man varit frisk. Då har man kanske ingen psykiatrisk diagnos, men den psykiska funktionen är nedsatt. Psykiskt funktionshindrad med andra ord - inte psykiskt sjuk.

Ytterligare en bra resurs att ha är HSOs folder om hur ett läkarintyg ska vara skrivet och hur man gör för att överklaga FKs beslut. Foldern går att ladda ner på Resursbloggen.

 Intressant.se

Min gubbe blir en siffra i arbetslöshetsstatistiken om en månad. Varför då, kan man fråga sig. Ja, säg det. Jag vet faktiskt inte riktigt. Allt verkar lite förvirrat. Hans chef är en tyst typ som inte säger särskilt mycket. Den som styr och ställer är en anställd som jag kan kalla för MiniChefen (MC). MC är en knepig typ med otroligt lynnigt humör som inte tycks komma överens med någon. En annan av de anställda kallar honom för "muppen".

MC säger dels att de inte har råd att behålla G. Sen säger han också att det inte fungerar med jobbet. Huh?? På vilket sätt då? Vi vet inte exakt. Vi kan bara spekulera. G har fått en del beröm för sitt jobb, men sen är det ju det där med databiten och att lära sig hela lagret. Han har inte mycket datavana och har blivit tvungen att fråga ganska många gånger, fast han har börjat komma in det nu. Lagret lär man sig inte heller i en handvändning. Bara av en produkt finns det ca 500 olika sorter. MiniChefen har jobbat där i 2 1/2 år och han kan inte heller allt än. Han springer ofta in och tar en grej som inte passar. Sen provar han nästa som inte heller passar o.s.v. Nja, jag tror inte riktigt på det där att jobbet inte fungerar. Det skulle i så fall vara första gången efter 40 års arbetsliv.

En granne tror att G kanske har varit för duktig och tagit för mycket eget initiativ så att MiniChefen börjar känna sig hotad. Kanske det, men vi tror mer att det handlar om att de utnyttjar folk med lönebidrag under en 6 månaders provanställning, för att sedan ta in en ny. Igår gick det nämligen en gubbe där med en splitterny företagsoverall som inte G sett förut. G vet inte vem det är för de har inte blivit presenterade för varandra. De har bara pratat ytligt med varann. Kanske är det ersättaren??

Det här känns faktiskt inget vidare. Gs a-kassa lär bli usel och kanske får vi springa till soc igen. Karusellen börjar om….

Idag kan man läsa i aftonbladet om Ella som krävs på 332 869 kr. Anledningen är att hon jobbat lite när hon orkat då och då medan hon varit sjuk. Så får man ju inte göra men har man psykiska problem så är det inte alltid så lätt att hålla reda på reglerna. Det framgår inte av artikeln hur mycket Ella arbetat men det verkar inte vara särskilt mycket. I så fall är det mycket märkligt att hon straffats på det viset. I Försäkringskassans allmänna råd står nämligen:

Vid bedömningen om den försäkrade trots viss begränsad arbetsförmåga är berättigad till hel förmån bör försäkringskassan beakta följande. För bedömning av arbetstiden bör utgångspunkten vara ett heltidsarbete i den sysselsättning, det uppdrag eller det förvärvsarbete den försäkrade kan utföra. Arbetstiden bör inte överstiga en åttondel av ett sådant heltidsarbete. Arbetsinkomst som inte överstiger en åttondel av den normala inkomsten på heltid i den sysselsättning, det uppdrag eller det förvärvsarbete den försäkrade kan utföra bör inte påverka rätten till hel förmån.

De allmänna råden är förvisso ingen lagtext men de ger ändå vägledning för hur en försäkrad ska bedömas. Det här rådet har funnits länge och är inget nytt. Det som däremot är nytt är att man numera måste anmäla att man arbetar. Tidigare krävdes inte det.

Citat FKs hemsida:

Du som har hel sjukersättning och redan har ett arbete med en liten inkomst (den tidigare så kallade åttondelen), måste nu ansöka om du tänker fortsätta arbeta under 2009.

Det här gäller dem som har permanent sjukersättning. Även den med tidsbegänsad sjukersättning måste anmäla om man jobbar lite. Men hur sjutton ska man som vanlig dödlig kunna hålla reda på allt sånt här?? Man får ju inte någon information i brevlådan precis.

Historien är tragisk och det är beklämmande att läsa om Ella men berättelsen förlorar lite i trovärdighet p.g.a. en del faktafel. I artikeln står att Ellas inkomst består av ett sjukbidrag på 6000 kr. Nu heter det inte sjukbidrag utan sjukersättning. Från och med årsskiftet är dessutom beloppet nästan 7000 kr netto. Tidigare var det mindre förstås men inte så lågt som 6000. Dessutom kan man få bostadstillägg när man har sjukersättning. Man blir inte fet på det kan jag lova men artikeln underdriver inkomsten.

Nu är jag på gång. Jag har äntligen börjat på verksamheten för psykiskt funktionshindrade och det känns bra. Riktigt bra faktiskt. Jag har också börjat planera för hur jag ska gå vidare och en sådan viktig bit är att börja lära mig att åka buss igen. Ni som inte har mitt problem tycker väl det är en skitsak men för mig är det inte det.

Den här månaden räknade jag ut att det skulle bli ett par hundra kronor i överskott så idag när jag var på verksamheten så gick jag till den närbelägna icabutiken och köpte mig en förköpsremsa. Trots att jag inte varit där och handlat på mycket länge så gick det faktiskt riktigt bra att gå dit själv. Imorgon gör jag min första tur med bussen. Det blir bara en kort sträcka, men jag får börja så.

Andra bloggar om: ångest, panikångest, rehabilitering

Dn skriver idag om hur en halvtidssjukskriven man tvingas till heltid. Jag är inte förvånad. I det fallet har mannen en fotskada. Det framgår inte i artikeln exakt vilka arbetsuppgifter mannen har mer än att de är anpassade till honom. Jag kan inte heller bedöma hur pass ont han har och hur det påverkar hela hans funktionsförmåga. Jag antar att FK anser att ett stillasittande arbete skulle passa.

Det skulle då innebära att han får säga upp sig, med allt vad det innebär, t.ex. att inte hitta ett jobb, att kanske att behöva sälja huset och gå till soc.

Det känns tragiskt. Då skulle ytterligare en slås ut med ingen eller mycket liten chans att komma tillbaka. Mitt råd till honom blir att klamra sig fast vid sitt halvtidsjobb för jag hoppas och tror att den inkomsten är mer än socialens existensminimum. Av två onda ting får man ta det minst onda.

Det finns ju de som sitter i en ännu värre sits men det är ändå en jäkla sits han hamnat i. Jag förstår det till fullo eftersom jag upplever samma sak själv då G kämpar på med sitt halvtidsjobb varje dag. Han har ju också problem med en fot. Ett glapp på ca 1 cm i stortåleden gör jävligt ont men det går inte att operera, åtminstone inte nu, då medicinen som måste användas vid operationen skulle krocka med hans hjärtmedicin. Han har heller inte någon möjlighet att sitta på jobbet. Några gånger har han fått sjukskriva sig ett par dagar för att värken blivit för svår. Han säger ibland att han inte vet hur länge han ska orka. Det känns oerhört tungt att höra. Biverkningarna från de mediciner han äter gör också att han inte mår bra. Det blir heller inte bättre av att han avskyr sitt jobb och hela verksamheten där, då den går helt stick i stäv med hans ideologi.

Sjukdomar, vårdkarusell, avslag från FK då han var dödssjuk, arbetslöshet, ekonomisk katastrof m.m. har satt sina spår i honom och han nappar inte på någon av mina förslag på hur han skulle kunna börja må bättre. Han säger inte att han ratar mina förslag, åtminstone inte alla, men i praktiken så händer inget konkret. Det enda han tycks fundera på är att göra bygga klart det här huset så att han kan sälja det och dra från skiten. I andra delar av landet är husen mycket billigare och han skulle kunna leva på vinsten fram till pensionen. Ibland påstår han att det inte är så, men jag vet inte riktigt vad jag ska tro när jag får lite olika bud. Jag begriper inte heller hur han skulle kunna göra klart det här inom rimlig tid eftersom det kostar pengar och vi nätt och jämt går runt varje månad.

Det här är ingen kul sits och jag känner mig ganska förtvivlad över att G mår så dåligt. Samtidigt ska jag försöka hålla modet uppe och försöka bli frisk själv. Jag gör vad jag kan men det går långsamt. Snart ska jag åter börja på ett ställe som ger sysselsättning till psykiskt funktionshindade. Jag blev ju tvungen att sluta där förut då jag inte hade råd med färdtjänstresorna dit. Nu har det visst ändrats så att turbundna resor inte kostar något längre.

Jag ska dessutom utredas angående om jag har epilepsi eller om det kan finnas någon annan orsak till varför jag svimmade för drygt två månader sedan. Jag går också och väntar på att jag ska få råd med ett förköpshäfte så att jag kan börja övningsåka med bussen. Den här månaden gick vi back och fick skjuta på räkningar och nästa månad får vi försöka komma ikapp. 

Ja, det blev egentligen lite off topic här på slutet men skrivklådan satte fart. Slutsatsen är ändå att svårigheter med ekonomin sannerligen inte gynnar tillfrisknande, varken fysisk eller psykisk. Risken är istället att man mår ännu sämre och har det ännu svårare att komma tillbaka. Det är faktiskt helt tvärt emot vad regeringsfolket tycks tro.

Det är med tungt hjärta jag läser på Drakungens blogg att Alter Ego inte finns mer. Jag skrev om det i en tidigare bloggpost att hon fått cancer och hade hoppats att hon skulle lyckas få cancerhelvetet att fara och flyga dit pepparn växer. Det gick tyvärr inte.

Vi kände aldrig varandra IRL men jag fick uppfattningen att hon var en intelligent och färgstark person och jag beundrade ofta hennes skarpa och genomtänkta texter. Hon gjorde intryck.

Nu är världen en stor person fattigare och tomrummet är påtagligt.

Vila i frid, Helené.